Topeliorden

I dagens Finland plågas många av ensamhet. Det hör till vår kultur. Vi utbildas till och förväntas vara autonoma individer. Det går inte att förneka, alla strukturer i vårt samhälle bygger på att vi är och kommer att vara ensamma. Det sociala skyddsnätet är utformat för att fånga upp oss när vi faller; men det gör inte att vi känner oss samhöriga med andra som fallit. Ensamhet gör att ens värld krymper – det blir en enda evig monolog. Jag är oviss i frågan om jag är förutseende eller löjlig som snart är 18 och fasar inför den dagen jag fyller 55 – statistik visar nämligen att skrämmande 70 procent av de kvinnor som fyllt 55 bor ensamma.

Det är meningen att vi ska gå den smala vägen. Det första steget är utbildningen. Vi ska lära oss skillnaden på rätt och fel och bra och dåligt. Det andra steget är körkortet och myndigblivandet som för med sig många rättigheter och skyldigheter. Det tredje steget är bildandet av det egna livet – då man förväntas finna kärleken, skaffa jobb och bilda familj. Trots vänner och familj, blir vi ändå ofta ensamma till följd av vår individualistiska kultur. Vi ska sätta höga mål för vår själva och vår tystlåtna kultur är problematisk.

Jag befinner mig för tillfället på det andra steget och jag har aldrig varit mer vettskrämd i mitt liv. En livstid av förberedelser kunde inte förbereda mig på det här. Diverse banker skickar personliga brev åt mig – de vill att jag ska komma på en kaffe och diskutera mitt pensionssparande. Lärarna meddelar mig att jag inte längre behöver ha en underskrift då jag ansvarar för mig själv. Bilskolläraren uppmanar mig till självständig körning och höjer volymen på radion som bara gör tillvaron ännu tystare. Det fruktade tandläkarbesöket för att ta bort järntråden bakom mina tänder förväntas jag nu boka själv, utan hjälp från någon. Det är nästan så jag vill tillbaka till tiden när jag var 3 år och ännu hade privilegiet att ha sällskap in på toaletten.

Trots att det känns som att hela landet hejar på mig, har jag aldrig känt mig mer ensam. Jag ifrågasätter vårt västerländska välfärdssystem, vad ska jag med välfärd att göra när jag är ensam i den stora vida världen? Ska jag i mina äldre dagar sitta ensam i min lägenhet i äldreboendet och skatta mig lycklig över att de pengar jag med tidiga morgnar och långa dagar tjänat ihop, numera går till min kvällsskorpa och övervakade toalettbesök? Toalettbesök med pinsamma tystnader i sällskap av en okänd assistent.

Jag vill ha det bästa av båda världar. Jag önskar att vi kunde anamma en mer kollektivistisk kultur där vi berättar våra livshistorier åt varandra i bussar och håller upp dörrar för varandra utan att rodna. På samma gång anser jag att dagvård och äldrevård är grundläggande för att samhället ska fungera och att alla ska ha rätt till självförverkligande. Kanske tar jag ut saker och ting i förväg, kanske borde jag vara mindre cynisk; men jag vill inte finna mig själv sökandes efter ett sammanhang när jag är 55. Ge mig lite tid att fundera över livet före jag måste börja leva det, tack.