Topeliorden

SNABBA SKISSER del ETT är en flödestext skriven i stunden, i presens för att skapa närhet till skrivprocessen att avlägga läskompetensprovet i studentexamen. Jag fyller nämligen 50 imorgon, dagen mellan årets provomgångar i modersmål och litteratur. Jag väljer att uppmärksamma det nya provet, digitaliseringen och tajtare tidtabell genom att själv skriva studentproven. HBL, VBL och ÖT uppmärksammar händelsen idag med SPTs artikel Lärare skriver studentexamensprov: Vill veta hur det känns av Jeanette Östman.

Den långa och rätt vimsiga text som följer ska uppfattas som inget annat än en impulsiv flödestext där tankarna och intrycken runnit genom fingrarna och ut på tangentbordet. Direkt efter sex timmar av intensivt skrivande satte jag mig på café för att tömma mig på intryck. Den sittningen resulterade i snabba och just flyktiga skisser. Jag ville komma så nära som möjligt den där känslan att skriva läskompetensprov på sex timmar.

Pigg och glad, förväntansfull och lite spänd men inte nervös kände jag mig klockan åtta i morse. Kom nästan för sent, letade brillor in i det sista men gav upp så blev tvungen att använda min närsynthetsblick på håll och likt en mullvad under dagen. Men nu handlar läskompetensprovet om att närläsa och analysera, plocka poänger och detaljer ur material, hänvisa och citera så långsyntheten var sekundär. Det här blir en dag av tunnelseende och tokstirrande på skärm. Insläppet räcker över en timme, kaffetanden värker redan vid bootandet och under en rätt lång väntan på att alla är klara. Jag småviskar med min granne.

Vi är i gång. Får genast problem med att öppna ett av materialen (DEL 1, UPPGIFT 2), vilket visar sig vara nationellt. Ett meddelande går ut från studentexamensnämnden om trubbel så jag kasserar uppgiften pronto på grund av teknikstrul. Tänker någonstans i hjärnans marginal på dem som eventuellt gör samma bortval men som egentligen hade föredragit uppgift 2 om överkonsumtion och argumentationsanalys. På de här bortvalskriterierna får helt enkelt inte valen vila. Tekniken ska fungera! Lyckligt lottad är jag som kan välja. Inget har jag att förlora, min framtid brinner inte, jag har i princip ingen skillnad på vilken uppgift jag väljer eftersom jag mött uppgiftstyperna så många gånger tidigare. Men så är inte fallet för mina medskribenter.

Nåväl. Tar genast itu med DEL 1, UPPGIFT 1 där jag först ska “beskriva” en debatt och därefter “utvärdera” diskussionsdeltagarnas insatser i debatten om flödesradio. Debatten förs i Studio HBL med moderator Andrea Svanbäck, samt debattörerna Tua Ranninen och Eva Frantz på varsin flank. Jag trär på mig hörlurarna, som för övrigt förblir fastklistrade över mina öron, eftersom smattret av alla tangentbord i Jakobstads gymnasium kan liknas vid 5 000 hundtassars språngmarsch över ett parkettgolv. Jag lyssnar. Jag lyssnar en gång till. På mitt klottpapper delar jag upp sidan i två tankekartor: en första med ordet BESKRIV, en andra med ordet UTVÄRDERA som kärna. Jag lyssnar och antecknar. Jag spolar fram och tillbaks, antecknar lite till. Småfnissar ibland och känner mig lite nöjd över att jag ser poänger och möjliga vägar i svaret. Därefter påbörjar jag skrivandet. Jag skriver och skriver. Någonstans halvvägs börjar jag inse att jag har vissa svårigheter med att hålla isär 1A “beskriv” och 1B “utvärdera”. Hur många gånger har jag inte påpekat vikten för mina studerande att hålla isär uppgifterna, inte svara ungefär lika och med upprepande tendenser i tvådelade uppgifter. Jag börjar helt enkelt flytta över meningar och ordval som är färgade av utvärderingsdiskursen till 1B. Jag tackar det faktum att jag har ett tangentbord, en mus och redigeringsmöjligheter. I gamla tiders för hand skrivna textkompetensprov hade jag varit rökt, förlorad, desperat. Jag börjar få något slags ordning på 1A och 1B, jag ser strukturen och systematiken nu. Jag lyssnar några varv till och sätter de sista poängerna. Medan jag korrekturläser två varv, långsamt och noggrant tar jag en kaffe, inser att jag smaskat i mig stora delar av mitt godis utan att jag ens märkt det. Avrundar med en smörgås. Nu är klockan 12.15 och halva provet är avklarat.

Dags för DEL 2, nu gäller det att nollställa, ta ny fart och koppla om från fack- och medietexter till skönlitterära. Jag väljer bort jämförelsen av dramaturgisk kurva i roman jämte filmatisering av “Underbara kvinnor vi vatten”. Helt enkelt för att det låter tråkigt med dramaturgisk kurva, jag tittar inte ens på materialet trots att jag alltid råder mina studerande att göra så. Materialet kan öppna för inspiration och möjligheter. Men nu är det ju så att UPPGIFT 3 får mig att bokstavligen sätta tänderna i texten – Karl Ove Knausgårds essä “Ägg” (2017)! Det måtte ha gått ett litet fniss genom grannstadens skrivsal när mina egna abir skymtade orden “Knausgård” och “essä”, ungefär som för några år sedan med Tranströmer ett essäprov. Här ska jag analysera hur Knausgård “utvecklar sitt resonemang” i essän. Jag skriver och jag fröjdas. Jag gör nästan inga anteckningar alls. I efterhand tänker jag att jag måtte ha visat på vissa likheter med tomtarna i julverkstaden i Kalle Ankas jul. Jag hamrade säkert sådär glatt och muntert på tangenterna så att det smäller och varje ord och bokstav innehåller en viss artikulation; mina barn avskyr det och varnade mig igår kväll för att göra just så i skrivsalen. Flåt! Det var en fröjd att skriva om de typiska knausgårdska looparna från det privata, lilla, banala och slungandet ut i universum och galaxen och existensen för att sedan kraschlandas och överges som läsare. I något skede, när en timme återstår, drabbas jag av tvivel över om jag faktiskt svarat på frågan eller har förlorat mig i konsten på grund av min okritiska beundran av författaren. Det är ju precis det här jag varnar mina abir för – håll er till uppgiften och speciellt om ni råkar veta mycket om temat och materialets innehåll. Höh, jag inser att jag befinner mig in point of no return och kan inte backa nu. Och på många sätt, de flesta sätt faktiskt så tycker jag att jag gör just inget annat än besvarar frågan. Nåväl. Klockan tickar och jag är klar med 30-poängaren. Ligger bra i teckenmängd, texten är korrekturläst flera varv. Jag flyger av endorfinrus över mina två sista meningar – där fick jag till det! Eller… äh, låt stå.

Nu är klockan 14.27 och av provet återstår 34 minuter. Kaffeflaskan halvdrucken, tetermosen och vichyflaskan på 1,5 liter likaså. Men båda smörgåsarna och salladen är uppätna. Inser att min DEL 1 överskrider de rekommenderade teckenmängderna rejält. I uppgiften med 2 500 tecken ligger jag på tusen tecken över, i 2 000 tecken spränger jag 3 000. Jag gör några försök att stryka och to kill my darlings, men utan framgångsrika resultat. Snarare hittar jag något nytt ord att peta in eller någon ny poäng att tillägga. Korrekturläser som en dåre, tyst med läpprörelser och ord för ord. ‘

14.55 inser jag att tiden är ute och att jag inte heller vet hur jag avslutar provet. Har glömt från i höstas att knappen ligger längst ner och ber om hjälp. Får den. Avslutar. Drar säkert en ljudlig suck. Packar ihop och lärarna kikar nyfiket på mig med frågan “hur var det?”. Släpar mig ut, sätter mig och snarveleftersnackar med några unga och pigga abiturienter. Vi är alla lite “schacksnejd å vingskoti” – vad hände liksom? Ingen har skrivit om Knausgård och det kan jag förstå. Uppe i garderoben kommer ändå en kille som hört att jag valt “Ägg”. Han har gjort detsamma, vill höra lite hur jag svarade. Vi småpratar.

Jag hittar min bil, tar min efterselfie som ni ser här. Kör till ett café, beställer en räksmörgås. Fortfarande sitter jag här och skriver på det här arma tangentbordet för dagen. Klockan är 17.43 och skjortan är tom.