Topeliorden

Det börjar bli dags för mig att checka ut härifrån. Snart raderas mina inloggningsuppgifter och min bild plockas bort under nästa års redaktionsmöte. Det som däremot blir kvar av mig är de inlägg jag skrivit under mina tre gymnasieår, ända från den frimodiga och gulnäbbiga debuten Semesterinstinkter, fram till mitt egna lilla manifest, En radikalism för människovärdet. Jag blir allt sentimental.

Mellan mitt första och sista finns sex stycken inlägg till. Det betyder att antalet texter jag bloggat med under tre år går att räkna på tio fingrar, till och med på åtta. Nu frågar jag mig själv varför jag inte skrev mera. Inte bara på bloggen, utan i allmänhet.

Det är en fröjd att skriva när man kommer igång, men jag drar mig alltid för att sätta mig ner och börja på. Egentligen handlar det om att ta vara på möjligheten, och märka hur bra det blir. Ribban är bara så hög som man själv gör den, och det finns ett egenvärde i skrivandet.

Det är minst lika roligt att dessutom bli läst. Att gå in på bloggen för att se hur många delningar ett inlägg samlat under dagen, och den väldiga lyckan över att bli publicerad i Hufvudstadsbladet. Topeliorden är ett sätt för oss studerande att nå ut med våra tankar om stort och smått, både i allvar och i humorns tecken. Framför allt är Topeliorden ett privilegium, och en enorm möjlighet för den skrivande ungdomen. 

Mina sista ord på denna blogg går till de andra ordensmedlemmarna som blir kvar, till nästa års nya bloggare, och till alla andra som kanske drar sig för att sätta igång och skriva. 

Men mest av allt riktar jag orden till mig själv:

Skriv, för i helvete, skriv!