Topeliorden

Under en stor del av mitt liv har jag trott att det varit något fel med min personlighet. Grejen är den att jag hela mitt liv har velat vara, trott att jag är, så krampaktigt hållit fast vid att jag borde vara en extrovert människa. Detta för att när folk kommenterat min tysthet, sagt att jag är blyg och funderat över varför jag inte säger något så har det gjort så ont inom mig. Det har huggit till något fruktansvärt runt hjärtat.

Det har tagit mig hela mitt nittonåriga liv att inse att alla inte behöver vara extroverta och framåt. Det har tagit så länge eftersom jag upplevt det som att idealet alltid varit att man ska vara utåtriktad och ta för sig i sociala sammanhang. Det är inte förrän på senare år som jag läst om att många författare och skådespelare innerst inne faktiskt är introverta, tillbakadragna personer. T.ex. J.K. Rowling och Emma Watson tillhör klubben för introverta celebriteter. Jag har sakta börjat acceptera min sociala läggning. Det har tagit länge och det har varit tufft men jag känner att vägen ser ljusare ut. Ett tag trodde jag att ordet introvert var negativt laddat men det är det absolut inte, borde inte vara i alla fall.

Jag kan vara smått socially awkward i stora folksamlingar där man på något sätt måste utmärka sig. Jag är helt enkelt bara medfött dålig på att ta plats. Finns inget att göra åt den saken liksom. Sedan skulle jag däremot inte påstå att jag är blyg, längre. Förut. i lågstadieåldern, var jag en regelrätt blyg person, skulle inte ha öppnat munnen i en folksamling om det inte var absolut nödvändigt. Idag har jag kommit över rädslan för att prata inför grupper. Jag tycker snarare det är ganska kul att ha ordet. Och det intressanta är att folk verkligen verkar lyssna när jag har något att säga.

Så till lite konstruktiv kritik till folk som inte verkar förstå sig på min typ av folkgrupp; det är ingen idé att påstå att jag inte säger något. Det vet vi båda två om och jag hade inget problem med det före du kom och påpekade saken. Jag deltar i diskussionen när jag känner för det. Jag väger allt som oftast mina ord före jag säger dem. Eftersom att jag är en introvert person är jag inte nödvändigtvis den som inleder konversationer men jag vet minsann hur man håller en när vi väl börjat. I folkgrupper på mer än fem personer är jag inte den du först lägger märke till, men jag ser alla i gruppen för om någon är av den tystare sorten så ser jag mig själv i den personen. Jag är inte känslokall bara för att jag inte pratar om mina känslor, snarare tvärtom, det finns många saker jag är passionerad över, i all min tysthet.

Jag tycker det är viktigt att föra det här på tal eftersom jag vet att jag inte är ensam om det här. Jag har nyss lärt mig leva in i den roll jag är född med, och lär mig hela tiden. Ibland är det jobbigt och ibland känns det lättare, allt beror på vilka dagar jag har. Jag vill bara att folk inte ska tro att idealet är att vara pratsam och framåt. Det är precis lika givande att vara lyssnaren och betraktaren. På senaste tid har jag analyserat sociala situationer, och det ha slagit mig att den enda som nog egentligen kan göra det är just betraktaren, lyssnaren, introverten.