Topeliorden

Ja-happ-ja. Där drog skolan igång igen då.

”Tillbaka till verkligheten” säger man ironiskt. Känner mig otroligt likgiltig till detta faktum. Likgiltigheten är ny för mig. Nytt år, nya möjligheter eller hur? Det är många saker som är annorlunda med detta årets skolstart för mig. Jag har inte sprungit runt i valfri stad och letat frenetiskt efter den perfekta vita stickatröjan eller nån kalender eller typ suddgummin. Det har jag skaffat i början av sommaren på sommarrean. Jag har inte kämpat med att vända på dygnet i cirka en vecka före skolstart, det har i princip vänt sig tillbaka automatiskt. Jag har inte skapat någon höst-playlist på Spotify, jag använder samma gamla. Jag har inte (ännu) drabbats av någon melankoli över att de gyllene löven faller från träden. Jag har inte packat väskan. Jag har inte organiserat mina papper.  Jag har inte ens plockat fram höstjackan ännu. Detta är helt nytt för mig, vanligtvis organiserar jag papper, packar väskan, väljer ut kläder, gör frukost, ställer igång alarm, höststädar rummet samt byter sängkläder och i princip ändrar om hela mitt liv för att ställa mig i skol-läge. Nu är jag som bara – jaha? Vart tog den sommarn?

Jag börjar kanske vänja mig? Trots att jag inte ställt mig inför skolstarten känner jag mig ändå ganska beredd. Same shit, different year, liksom. Grejen är ju bara den att det är ju inte alls så. Nu är ju början på slutet. Trean borde ju vara lite magkittlande för att det är nu våra kunskaper kommer på test. Det är nu vi ska ha den perfekta individuella studietekniken på klart och studieschemat skrivet. Det är nu jag ska veta vad pluskvamperfekt betyder. Det är nu jag ska skriva studenten!? Men jag känner mig helt likgiltig, och kanske är jag lite ovetande om vilken abiturientstress som väntar mig. Men näe, känner inte riktigt för att låta det sjunka in ännu att jag ska skriva några prov om mindre än en månad som mer eller mindre kommer avgöra min framtid. Jag lever hakuna matata ända in i det bittra slutet.