Topeliorden

Den över 30 dagar långa värmeböljan i Finland avtog när Topeliusgymnasiets dörrar slogs upp för en ny terminsstart. Ett tydligare tecken på att allvaret är igång kunde Moder Natur knappast ha gett oss. Särskilt mina klasskamrater och jag, skolans abiturienter, känner av pressen inför kommande läsår. Om mindre än en månad inleds hörförståelserna i engelska och finska. Prepkurserna har rivstartat. Snart sitter vi där i salen och förväntas visa vad vi lärt oss under vår skoltid. Vi ska slåss om bokstäver, vissa mera prestigefyllda än andra. Det är bara fem procent av oss som kammar hem det eftertraktade L:et. Framför oss ligger fyra perioder av hårt slit och sedan är allt över. Det känns så nära men ändå så avlägset. Snart står vi förhoppningsvis alla där med med hatten på huvudet, betyget i handen och ser ut över den applåderande publiken. Efter det skiljs vi åt. Världen kommer att stå för våra fötter och alla dörrar stå öppna. Själv är jag inte säker på var jag hamnar, inte ens vart jag är på väg. Men en sak är säker, och det är att jag har haft så sjukt roligt under den här resan, inte bara av det rent praktiska lärandet utan allt det andra. Julfester, olika utflykter, teaterbesök, olika föreläsare på besök, de spontana skämten i klassrummet. Allt tillsammans utgör en summa av några verkligt givande år. Och än är det inte över.