Topeliorden

Sommaren 2014. Sommaren som så många hade längtat efter. Om längtan var baserad på en känd orsak är för mig oklart, men en tydlig längtan kände jag vibbar av redan tidigt i våras.

Under min sommar har jag tappert kämpat med trimmern i mina händer. Jag har tagit min fiendeskap med dammsugaren till en ny nivå. Jag har simmat med kläderna på. Jag har spelat gravid inför 40 unga konfirmander. Jag har dansat i regnet och kämpat mig upp i ett utkikstorn trots min höjdskräck. Allt detta har helt klart varit minnesvärda stunder.

Vi har nu gått över i augustimånad. I morgon infinner sig “verkligheten”. Då ska jag återgå till de vardagar som utgör största delen av våra liv. För oss ungdomar innebär det ett liv tillbaka i skolbänken. Men det gör ingenting. Varför? Jo, för att framtiden är ett oskrivet blad. Det låter som en kliché, men är inte det ett tecken på att det ligger lite sanning i det?

Idag har jag för första gången, riktigt på riktigt, förstått innebörden av “slutet är början på någonting nytt”. I morgon infinner sig “verkligheten”. Då ska vi återgå till de vardagar som utgör största delen av våra liv. Men varför inte försöka göra dessa dagar minst lika minnesvärda som sommarlovsdagarna? Varför inte ta vara på den tid vi har och göra någonting fint av den? Varför inte fortsätta dansa i regnet?

Slutet är början på någonting nytt. Sommarlovet må vara slut, men låt oss göra starten på detta läsår minst lika minnesvärd som sommarlovet.