Topeliusgymnasiet i Nykarleby
Idag hade jag en intressant lektion om jämlikhet i kursen i samhällsfilosofi. Vi definierade bl.a begreppet ”positiv särbehandling”.
Så nu till uppgiften: Nämn det område där ni anser att den positiva särbehanlingen skulle vara mest motiverad. Jag vill att ni motiverar, förklarar och analyserar ert ställningstagande.
Lycka till!
Stefan Kula
Facebook
Instagram
Skolans Hemsida
Vi har aldrig någonsin varit vår egen lyckas smed.
Människor har sedan urminnes tider varit i behov av stöd, hjälp och olika former av särbehandling, så är det bara. Vardag. Men vem är i störst behov av denna så kallade positiva särbehandling, och vem är jag att säga att människor behöver hjälp (?).
Jag tror att vi borde hjälpa människor (eller samhällen) som behöver det mest. Jag trodde en kort stund att den utilitaristiska särbehandlingen var den optimala, innan jag insåg att det desvärre är problematiskt. Så många som möjligt kan tyvärr inte få så mycket stöd som möjligt, det skulle leda till orättvisa (trots att det kanske inte låter så). Jag kunde ganska hastigt konstatera att de är de som behöver hjälpen mest (så mycket att de inte klarar sig utan den) som borde få mest hjälp. Exempel på liknande områden (för att tala rent geografiskt och helheltsmässigt) kunde vara de fattigaste delarna av Afrika, eller slumkvarteren i Asien, eller utväcklingsländerna i Sydamerika (med mera). De som kan borde hjälpa (vem är jag att säga så (?)).
Ifall man väljer en annan än den geografiska infallsvinkeln till problematiken vill jag hävda att det mest motiverade området att positivt särbehandla är elever i skolan som behöver hjälp. Man kan diskutera ifall skolan alls är viktigt för dessa elever och om man borde satsa kraftansträngningarna i hjälp på andra viktiga saker. Och visst, det finns många att hjälpa och stöda, men jag vill påstå att utbildning för alla är det mest motiverade att understöda i vårt välfärdssamhälle iallafall. Men nu igen.
Vem är jag att säga så?
När det kommer till könen behövs det någon mån av särbehandling, till viss del. Jag vet att de flesta skulle vilja påstå annat, men rent biologiskt så skiljer vi oss åt. Det flesta kvinnor kommer i sitt liv att bli gravida, mödrar, och inte minst kommer de att behöva mamma-ledigt, men de kommer också att behöva eventuell ekonomiskt stöd i fall att de är ensamstående eller arbetslösa. Speciellt eftersom alla graviditeter inte är alltid planerade, och som arbetsgivare måste man kunna ge den ledighet man behöver. Om vi i samhället skulle överge systemet… lämnar ett rätt så bökigt samhälle kvar. Inte kan vi ju sparka alla gravida kvinnor heller? De utgör endå en rätt så stor skara av arbetare.
Annars finns det ju flera fall där särbehandling för kvinnor kommer fram också, hon är ju det ’svagare könet’. Men om det kan rättfärdigas i alla situationer är det frågan om – det är lätt att glida från positiv särbehandling till sexism.
(Btw. Jag skrev samma svar under den ’optimala skolan’ i misstag, så ta gärna bort den (ifall att det går))
Jag instämmer fullständigt i det som Jonas och Jenny skriver, och jag tänker fortsätta lite mer ingående på det Jonas nämnde dvs. att positiv särbehandling är mest motiverande inom skolväsendet. Jag anser att det är helt okej att särbehandla och ge den typ av undervisning/stöd/hjälp en enskild elev behöver efter dess egna inlärningsförmåga för att nå ett så bra resultat som möjligt för individen. I samma anda har jag som åsikt att vi alla i samhället ska få ha rätten att ta del av ett gott och resultativt inlärningssystem för att få den kunskap som är nödvändig, huruvida den inlärs i den ”rätta” skolklassmiljön eller ej.
Alla är i behov av hjälp någon gång under sin livstid, vare sig det handlar om inlärning eller bara om en så simpel sak som att exempelvis brygga kaffe på morgonen. Därför anser jag att den som är i behov av stödundervisning eller möjligtvis av en lite lättare uppgiftsbeskrivning i ett prov förbehåller sig rätten om det, IFALL tydliga svårigheterna, på något plan, hos individen är bekräftade. Ifall man motsätter sig detta så kan vi ju alltid ställa oss frågan: Hur skulle jag själv vilja bli behandlade eller undervisade i min skola ifall min förmåga att ta emot kunskap skulle vara bristfällig?
Utbildning är en av de viktigaste faktorerna i ett samhälle och det är den kunskap som vi får utav den som gör att viktiga frågor, så som exempelvis, ”hur ska vi kunna minska på finlands pengaskulder?”, har större potential att bli besvarade. Därför, Sammanfattningsvis, tycker jag att personer som behöver hjälp och stöd i skolan ska få bli positivt särbehandlade.
Jag kan inte annat än instämma.
Det är enkelt att gömma sig bakom jämställdhetens slöja men förr eller senare kommer vi alla behöva hjälp och i vissa fall kommer detta innebära att vi behöver särbehandling. Ett praktexempel är de kvotflyktingar och invandrare som kommer till vårt samhälle. Självklart kunde vi helt enkelt kasta in barnen och ungdomarna i skolorna med de övriga eleverna och bara vänta på att de anpassar sig till systemet och till slut lär sig språket, men istället satsar vi på extra undervisning – både för barnen och vuxna så att alla så snabbt som möjligt kan hitta sin plats i samhället och kunna börja dra sitt strå till stacken.
Instämmer med dom andra jag med!
Positiv särbehandling är en bra sak inom skolväsendet och samhället. Särskilt dem som hamnat så att säga ”utanför” samhället. Sådana människor är tex. dem som avbrytit skolan, eller annan utibldning/jobb och sedan rastlösa sitter hemma och rullar tummarna. Människor som behöver hjälp för att komma på rätt spår, eller för att till och med hållas på rätt spår har all rätt att få den hjälpen.
Tack och lov har samhället börjat bry sig mera om ungdomar så exempelvis i Jakobstad har ungdomsarbetarna Anna-Lena Starck och Minna Kumpulainen börjat hjälpa undmar att komma på fötter igen. Ungdomar erbjuds hjälp att söka jobb, arbetslöshetsstöd eller t.o.m. en följeslagare till hvc om de inte vill gå själva. Ungdomstarbetarna stöttar och pushar ungdomar som har låg motivation att komma till jobbet varenda dag, eller att orka med sin pågående utbildning.
Detta, är ett mycket viktigt problem som samhället långsamt börjar ta tag i. I dagens Finland kan kraven bli så höga att ungdomar lämnar hemma för att avskärma sig från skolstressen och jobbstressen, vilket i sin tur leder till en ond cirkel och vips, så är det svårt att komma på fötter efter att legat hemma så länge. Att detta blivit ett mycket vanligare fenomen oroar mig, och säkert många andra också. För det är Vi, som kommar att ta över när alla vuxna blir så gamla så de pansioneras och eventuellt behöver vård. Därför behövs vi alla ungdomar, men medan vi är ungdomar har alla vuxna ansvaret att hjälpa oss att hållas på rätt spår. Framtiden ligger i våra händer, men nutiden ligger i de vuxnas händer!
Vad jag har förstått så kan positiv särbehandling användas när t.ex. andelen män och kvinnor skall hållas jämlikare inom ett yrke, eller inom någon utbildning. Detta tycker jag nog är en väldigt fin tanke, och jag skulle kunna vara beredd att säga det kan vara positivt. Jag vet helt enkelt inte vad jag själv ska tycka om saken, jag är inte heller så påläst inom det. Men det går ju alltid att diskutera.
Jämställdhet är ju inte enkelt. Det är ofta en väldigt känslig fråga också. Jag vill påstå att ur ett kollektivt perspektiv så betyder ju en positiv särbehandling att båda könen helt enkelt hålls jämlikare. Jag är dock osäker hur det i längden kan påverka enskilda individer. Ett exempel är om det inom antagningen till en utbildning är så att ju mer män som söker till en utbildning, ju större chans blir det då för en kvinnor att bli antagen. Alltså om det till största del är män som söker in så är chansen att bli antagen för enskild man mindre, medan en enskild kvinna har större chans.
I slutändan så tror jag att det leder till att enskilda individer blir sämre behandlade på grund av något de egentligen inte kan något åt. Så det är en väldigt svår fråga. Om en man med väldigt fina betyg inte antas på grund av en sådan fördelning, men annars skulle ha blivit antagen så är jag skeptisk. Frågan är väl om vi ska acceptera att det förekommer vissa ojämlikheter i samhället och då undvika att enskilda individer inte riskerar att bli orättvist behandlade, eller om vi ska försöka fixa dessa ojämlikheter med risken att enskilda individer blir orättvist behandlade.
Jag håller med det Jenny skrev om positiv särbehandling mellan könen och tänker fortsätta på ämnet. Redan från födseln dras det linjer mellan pojkar och flickor. Linjer mellan färger, kläder och attityder. Detta är något som formar och påverkar oss och gör att vi utvecklas till det individer vi är. I princip tilldelas vi könsroller innan vi vet vad roller innebär. Enligt mig finns det dock en orsak till allt. T.ex. att pojkar och flickor får olika färger som symbol för deras kön (t.ex. blått och rosa). Den skillnad som finns existerar helt enkelt för att det finns en skillnad. Frågan är bara om den skillnaden är negativ?
Jag tror att skillnaden som dras mellan män och kvinnor ofta ses på fel sätt. Visst, könsneutral uppfostran i all ära, men kan det inte vara så att skillnaden finns där pga. en orsak. Enligt mig finns det en skillnad mellan män och kvinnor för att det måste finnas. Ibland kan jag undra varför det ska vara så svårt att acceptera att vi är olika. Vi måste vara olika, rent biologiskt. Och det är oftast inte en negativ sak, tvärtom. Vi kan dra fördelar ur det.
Självklart finns det många undantagsfall t.ex. när det kommer till arbetsförhållande. Det finns många jobb där mannen har högre lön än kvinnan trots att det utför samma jobb. Men det finns också mans-och kvinnodominerande jobb och det är något jag tycker man måste acceptera. Eftersom det finns en skillnad mellan könen, finns det självklart en skillnad mellan val va arbetsplats.