Topeliusgymnasiet i Nykarleby

Samhälle

En radikalism för människovärdet

29 sep , 2019, 16.55 jakobholm

 

“Den vida världen är vårt fosterland” (1975) är en dokumentär av Ann-Britt Almqvist som skildrar den socialistiska rörelse som verkade i Munsala under 1900-talet. Den i sig välgjorda och informativa dokumentären är dessutom ett lokalhistoriskt guldkorn för undertecknad, en lite yngre historie- och samhällsintresserad “monsälbåo”. För mig handlar det om en återblick till en helt annan tid, och till en idealism som känns högst frånvarande i vår samtid.

LÄNK: Munsalasocialismen

Munsalasocialismen eller munsalaradikalismen var en särpräglad form av socialism, som byggde på pacifism, parlamentarism och ideellt arbete. Den genomgående strömningen i munsalasocialismen var alltid en strävan efter bättre levnadsförhållanden och fred. Samtidigt som medlemmarna arbetade för folkets bästa genom bland annat politik, nykterhetsarbete och folkbildning vågade de drömma stort om krigets slutgiltiga avskaffning. Krig var avskyvärt och oacceptabelt. 

Dokumentärens titel är en replik från en talkör skriven av läraren Erik Viljam Fågelbärj. Han producerade ihärdigt material som framfördes av rörelsen runtom i svenska Österbotten under 30-talet. Munsalasocialisternas turnerande verksamhet var en protest mot Lapporörelsens fascism och våldshets. Under dessa tider fann Munsalasocialismen sin guldålder, och det fredsbudskap de framförde uppskattades av många, även icke-socialister.

“Vi är väl dock barn utav samma hem, fast olika vägar vi vandra.

Vi skiljas av gränser och språk, men vem har sagt oss att hata varandra?

Åt alla folk vi räcker broders hand – den vida världen är vårt fosterland!”

Ur en talkör skriven av Erik Viljam Fågelbärj.

På 1970-talet försvagades rörelsen i och med att pälsnäringen blev stor i Munsala och välståndet ökade. I dag känns denna radikalism som en hel värld borta. Med 1900-talet bakom oss bör vi diskutera socialismen som ideologi, och vad den har i bagaget. Samtidigt får vi ständigt skörda frukterna av arbetarrörelsens strävan efter rättvisa. I Finland tar vi socialskydd och goda arbetsförhållanden för givna, och vårt land har fått leva i fred sedan andra världskrigets slut. Det är inte lika bra över hela jordklotet. Vi vet att en stor del av det vi konsumerar tillverkas under i våra ögon omänskliga förhållanden. Ekonomer hänvisar till en krass verklighet där U-länderna är beroende av den ekonomiska tillväxt vår konsumtion och import skänker. Är det ett tecken på ett bra system, att världens fattiga är beroende av de rikaste genom en ekologiskt och moraliskt ohållbar konsumtion? 

Och så har vi kriget, “mänsklighetens dårskap” som folkskolläraren Anders Svedberg lär ha kallat det. Kriget skapar stor förödelse. Kriget kommer nära på. Kriget är högmod och stolthet, korståg och försvar, och leder alltid till enormt lidande. 

Jag inser att mycket lite är helt svartvitt. Ekonomiska system kan och bör diskuteras av sakkunniga, och kanske går till och med krig att rättfärdiga. Jag vet inte. Det vi kan lära av munsalasocialisterna är att aldrig glömma det etiska perspektivet. Det världsmedborgarskap de utlyste redan på 30-talet är i dag ett faktum, och till detta faktum måste vi kunna förhålla oss med radikal medmänsklighet och solidaritet.

Det kan handla om att bemöta och stöda krigsflyktingar, protestera mot politikernas beslut, eller skänka pengar till Röda Korset. Att fortsätta en tradition av folkrörelser för människans bästa. Att inse att västvärldens individualism har blivit en religion. Det gäller bara att inte bli cynisk.

Vi har alla plikten att motsätta oss orättvisor och mänsklig dårskap, med samma radikalism både på ett nationellt-lokalt plan och på ett internationellt-globalt plan. Frågan om människovärdet är faktiskt svartvit.


Skärmklipp ur dokumentären ”Den vida världen är vårt fosterland”. Munsalasocialister i talkör.

Kommenteringen är stängd.