Topeliusgymnasiet i Nykarleby

Nora Jakobsson

Andas ut och din dikt kommer att förstå dig!

12 okt , 2019, 19.42 norajakobsson

 


Jag tittade ut över havet av ansikten, alla ögon var riktade mot mig, de insåg nog att det här var den sista delen. Kronan på verket, pricken över i, slutsatsen, avslutningen. De sista orden kom inte som jag hade övat när jag stått framför spegeln, men det var knappast någon som märkte att min röst darrade. Det som jag sa in i mikrofonen var en förvåning till dem som inte visste vem jag var, de som däremot kände mig till mera än bara mitt namn log brett, för de kände igen orden.

När jag gick i lågstadiet började citaten slingra sig in i mitt liv, ibland som en kall kår längs ryggraden och en annan gång likt en varm kopp choklad en vinterdag. Vi hade en  trend i min klass. Vi skrev citat på händerna, papper, tråkiga mattehäften och i de gamla skolböckerna. Det var då en självklarhet för mig att avsluta mitt tal i lågstadiet med just ett citat. Känslan att stå där uppe, inför klasskamrater, lärare och okända vuxna människor var obeskrivlig. Och jag älskade varje sekund av det. Det var också därför som jag tyckte det citat jag valt ekade extra länge i tystnaden innan jag gick ner till de dånande applåderna. 

Att lyriken är obligatorisk är väl inte annorlunda mot något annat obligatoriskt ämne, tema eller en genre? Visst får studerande ha åsikter, men att lyriken specifikt skulle ifrågasättas känns för mig inte logiskt. Om en får ifrågasätta lyriken så får väl den andre ifrågasätta filosofin och en tredje den obligatoriska kursen i bildkonst? Hur kommer det sig att det är skillnad på obligatorisk matte och obligatorisk lyrik? De som söker in till gymnasiet vet att de kommer att  vara tvungna att gå obligatoriska kurser för att få sin studentmössa, så varför blir vissa studerande så frustrerade över lyriken?

Alla kan förstå och tycka om dikter, alla har det i sig, vissa har det bara mer lättåtkomligt än andra. Faktum kvarstår ändå att ingen människa kan bli tvingad till att få glädje ur någonting om hen inte är öppen för det. Trots det tror jag att det finns en dikt för alla.  Det finns dikter om barndomen, döden, livet, kärleken, sorg, lycka, ja allt. Baserat på vetskapen om alla sorters teman det finns i dikter är jag säker på att alla människor vid något tillfälle kommer känna att de förstår det en dikt vill säga. Det är det som är hela grejen med dikter, ibland behöver vi inte förstå dikten, utan det är dikten som förstår oss. Det är den känslan jag önskar att alla människor skulle få uppleva, att dikten förstår oss. När jag hittar dikter jag gillar är det som om hela världen förblir stilla, jag trampar inte runt i samma vrå i rummet längre utan förblir lugn, och det är i lugnet som jag sedan kan andas ut. Men ibland tvingar jag mig själv att göra det hela bakvägen, ibland måste jag först andas ut innan dikten berättar sin hemlighet för mig.

“i don’t know why

i split myself open

for others knowing

sewing myself up

hurts this much

afterward.”

rupi kaur (2014)

Jag tror poesi är en vattendelare med ett uppsving. De senaste åren har just citaten blivit populära bland barn och ungdomar. Citaten finns som bildtext under Instagrambilden och Pinterest kryllar av dem, de finns överallt. Det var just citaten som senare utvecklades till dikter för mig, och jag både hoppas och tror att samma utveckling kommer att ske i omvärlden. Det kittlar fortfarande någonstans i min mage när jag ser mina gamla favoritcitat av Nalle Puh. Just den kittlande känslan hoppas jag att kommer vara där när jag ser tillbaka på mina favoritdikter i framtiden.

”How lucky I am to have

something that makes saying

goodbye so hard”

Winnie the Pooh

*Sätt in ett klyschigt Pinterest citat enligt behag*

Kommenteringen är stängd.