Topeliusgymnasiet i Nykarleby

Gästbloggare,Livet

Finland, jag är besviken

26 sep , 2019, 11.52 Annette Kronholm-Cederberg

 

ELIN WIK är ny bloggare på Topeliorden. Första inlägget skrivs som gästbloggare, eftersom vi inte fått till inloggningar för våra nya bloggare. Välkommen Elin, önskar TGs someteam.

Har nu suttit vid skrivbordet i nästan en timme och funderat hur jag ska skriva det här. Tankar snurrar runt i mitt huvud. Så mycket jag skulle vilja skriva ner men orden räcker inte till. Jag gör det enkelt och går rakt på sak. Finland, jag är besviken.

För någon dag sedan fick vår stad Nykarleby uppleva något vi inte var beredda på. En ung man tog livet av sig. Den här mannen, som jag är säker på att var helt underbar som person, sökte asyl här i Finland och fick avslag. Han skulle alltså ha blivit tvungen att åka tillbaka till det land han kom ifrån. Ett land där ingen skulle vilja vara just nu. Jag undrar hur hans framtid skulle se ut i det andra landet om han fortfarande levt.                                                                                                                             

Pilträdet vid Juthbacka i Nykarleby. En plats att samlas på, tända ljus under, samtala och fundera hur vi ska gå vidare. FOTO privat.

Ärligt sagt Finland, vad tror vi är framtiden för dessa människor som vi skickar iväg? Ser vi inte att det inte finns någon framtid dit vi skickar dem just nu. Framtiden är här, här i Finland och i Nykarleby. Här har de möjligheten att börja nya liv. De kan lämna allt det hemska bakom sig och börja fokusera framåt. Det finns möjlighet till utbildning, och framför allt ett liv i ett tryggt land utan krig. Ett land utan rädsla. 

Så vad är det vi är rädda för? Varför får inte folk stanna? Varför tar våra grannländer in många flyktingar men inte vi? Jag har aldrig sett ett bra svar på den frågan.                                                                                                                        

Vi kan inte styra och ställa över människors liv hur som helst. Det handlar om riktiga människor med riktiga känslor och liv. Det här är ingen lek. Och nu Finland, känns det som att vi leker med andra människors liv genom att säga: “Du får stanna, men inte du”. Jag säger så här: “Hur skulle det vara om du flydde från krig och inte fick stanna kvar i det trygga land du just kämpat med att komma till? Du har dessutom hunnit skaffat många nya vänner och har ett ordentligt arbete.” Fundera, hur skulle det kännas? Många kommer fram till att det vore hemskt. Kanske så hemskt att man inte vill leva mera.

Jag har ännu dagar efteråt svårt att greppa det som hände. En ung människa valde att avsluta sitt liv. Och det på grund av oss. De var vi som gjorde misstaget att inte låta en människa fortsätta leva i vårt land Finland. Jag sörjer det som hände och kan inte förstå vad de som kände honom går igenom just nu. Det här får inte hända igen, det måste ske en förändring. Jag har inte tappat hoppet Finland, vi kan ta hand om andra än bara oss själva.

P.S. En låt som passar in väldigt bra nu är Who are we” gjord av Plási. Gå in och lyssna på den. Kanske tar du en tyst minut också för den här mannen och alla andra som valt att avsluta sina liv på grund av att vi inte gett dem möjligheten till en trygg framtid. Eller så kanske du tänder ett ljus under pilträdet, i samband med Nykarlebys manifestation för allas lika värde om bara några timmar.

ELIN WIK

Kommenteringen är stängd.