Topeliusgymnasiet i Nykarleby

Livet

Skrivkramp

24 Nov , 2018, 16.52 jennysmeds

 

Det är mörkt. Klockan är halv elva på kvällen. Jag har knäckt fingrarna och fyllt på min mugg med ångande tevatten flera gånger under de närmaste timmarna, men dokumentet på min obehagligt starkt lysande datorskärm är lika tomt som när jag öppnade det. Jag har ingenting att säga. Mitt huvud är tomt. Jag har skrivkramp.

Vanligen är det så lätt. Idéerna formulerar sig färdigt i huvudet innan fingrarna ens hunnit nå tangentbordet. Jag kan skriva nonstop i en timme och sedan bli besviken när jag måste avbryta mig, men skrivkrampen gör att jag lätt blir distraherad. Det är för kallt. Teet är slut. Katten jamar på bottenvåningen. TV:n hörs ända upp till mitt rum trots att jag stängt dörren.

Ibland tar det flera veckor innan jag kan börja skriva igen. Då kan det kännas som att jag förlorat kreativiteten för alltid. Det blir så tyst i huvudet att jag kunde höra en fjäder i vinden. Men inte ens fjädrar finns i skallen. Det finns ingenting att skriva om, och allt jag skriver blir bara fel. Meningarna är hackiga. Styckena är alldeles för ojämna. Ordvalen känns opassande. Tillslut får jag ge upp. Datorlocket åker igen med en smäll.

Skrivkramp är något av det jobbigaste jag vet. Det gör mig frustrerad och osäker. Jag börjar tvivla på mig själv och på mina texter. Till och med textmeddelanden känns svåra att formulera. Det känns som en blockning av det vanliga ordflödet som strömmar ut genom min mun eller ner på ett papper. Skrivkrampen blir en jobbig baktanke som pressar mig att trycka fram ord som inte finns.

Men varje gång så lossnar det till slut. Texten börjar sippra fram genom blockningen först som tandkräm ur sin tub och till slut som en bristande damm. Orden flyter igen. Det finns ett sammanhang i meningarna som bildats från glödheta tangenter som ryker av tankar. Då kan inget stoppa mig.

Läs också

Kommenteringen är stängd.