Topeliorden

Att lyriken är en vacker konst, är något som jag under den diktinriktade modersmålskursen MO03 verkligen har blivit övertygad om. Trots att vi i skolan lär oss att tolka och analysera dikter i rasande fart är det ändå så med lyriken, att den först och främst bör upplevas. Gösta Ågrens dikt Svalget ur diktsamlingen Jär (1989) sätter fingret på lyriken som konstform, och dess strävan efter djupare sanningar.

Svalget

 

Det finns dikter, som är
så stora och djupa, att ingen
kan skriva dem. Beviset
för att de finns
är, att de är
oskrivna. Vi
trevar på muren, som
döljer dem, men hittar ingen
öppning i det vita papperet.
Efteråt bevisar våra dikt-
försök, fingeravtryck på muren,
att den finns.

 

Gösta Ågren, Jär (1988)

 

Ågren presenterar diktkonsten som ett försök att nå fram till de största och djupaste sanningarna, de sanningar som berör livet, döden och vår existens. Våra diktförsök blir till fingeravtryck på en metaforisk mur, som hindrar oss från att nå ända fram till dessa sanningar. Trots att de djupaste och största dikterna som Ågren skriver om ligger långt borta, är det ju genom en strävan efter dessa som våra dikter blir till, som “fingeravtryck på muren”. De djupaste dikterna stannar i svalget, som diktens titel syftar på, och blir aldrig till ord.

Därför är lyriken så vacker, den strävar efter att säga sanningar. Ågrens dikt Svalget har redan beskrivit lyriken som konstform bättre än jag någonsin kunde göra, därför att en dikt säger så mycket med få ord. Lyrik väcker tankar och känslor, lyrik är konst, och lyrik är fingeravtryck på muren. Men framför allt: lyrik bör upplevas!

Författaren och nykarlebybon Gösta Ågren fick 1988 Finlandiapriset för diktsamlingen ”Jär”.