Topeliorden

“Vad tyckte du om paraden då?” frågade du och strök undan hårslingan i hennes ansikte. Hon såg undrande på dig med sina mörkgröna ögon.

“Vilken parad?” frågade hon och log mot dig, sådär som bara hon kunde.

“Pride-paraden förstås, vilken annan parad har du gått på?” skrattade du och petade lekfullt på hennes fräkniga näsa.

“Det var ju snart ett halvt år sedan, och hur visste du att jag var där? Jag har aldrig sagt något om det.” Då satte du dig upp och lade benen i kors bredvid henne på soffan. Hon verkade synnerligen förbryllad och nästan lite obekväm.

“Jag såg dig där. Det var första gången som jag såg dig.” Hennes leende kom tillbaka och de vackra ögonen tindrade. “Du syntes verkligen, men bara för mig, ingen annan såg dig, du var bara ännu en i mängden för dem. Men för mig så var du lika uppenbar som en flimrande lampa i en stor gympasal med sådana där lampor som lyser så starkt att de ger en huvudvärk, fast utan det där med huvudvärken förstås.” Hon vek sig nästan dubbel av skratt, men du satt kvar och bara såg på henne. Såg på det där glada ansiktet, på glädjen som inte kunde hålla sig inne i hennes kropp och som bara var tvungen att ta sig ut i ett regn av glada skratt.

“Dina jämförelser är något av det bästa jag vet,” sa hon när den bubblande glädjen lagt sig lite grann. “Sluta aldrig med dem,” fortsatte hon och kysste dig kärleksfullt i pannan. “Men hur kommer du ihåg just det när du inte ens kan komma ihåg vad det är för dag?” frågade hon dig sedan.

“Jag minns bara det jag vill minnas och inget annat, för världen är för stor för att jag ska kunna komma ihåg allting, och då väljer jag istället vad jag kommer ihåg,” sa du och tog ett djupt andetag. “Det spelar egentligen ingen roll vilken dag det är, för det kommer inte att betyda något den dag vi försvinner härifrån. Det är bara saker som tar upp plats, saker som är onödiga och borde slängas bort,” suckade du och tog en klunk av det nu kalla teet som stod på bordet framför er.

“Deprimerande men sant,” sa hon och såg ner på de många kvisthålen. “Men den värld som vi lever i tillåter inte att vi slänger bort syftet med veckodagar, datum, årtal eller allt det där andra. Vi får helt enkelt bara leva med det, bara försöka göra något gott av det, antar jag.” Hon stannade upp för en kort stund och skrattade en gång. “Men du har rätt, ibland skulle det vara skönt att bara få bo i en liten stuga uppe på ett berg, borta från stressen, om bara för några dagar.”

“Nej, resten av livet,” sa du och tog hennes hand. “Ingen stress, aldrig mer, aldrig någonsin, okej?” Så fort hon såg din allvarliga blick så nickade hon och log ännu en gång. Det här var en stund som du skulle lägga på minnet, en sådan där som var viktigare än allt annat; din sista stund i livet.

Denna novell handlar om hur jag ser på livet och hur saker går utför ibland, samtidigt som jag har människor runtom mig som upplever saker annorlunda än jag själv. Början symboliserar hur jag ofta lägger märke till saker som ingen annan gör, saker som egentligen är obetydliga men som fångar mig på något magiskt sätt, och att komma ihåg de där små sakerna i livet som inte har någon riktig mening är typiskt för mig. Jag kommer aldrig ihåg vad läraren precis sagt att jag ska göra, men jag minns fortfarande exakt vad min kompis hade för kläder på sig första dagen i högstadiet och att det första jag sade till henne var: “Jaha, så du är också laktosintolerant.”

Den senaste veckan har våran modersmålslärare gett oss i uppgift att analysera en novell – därav idén att själv skriva en – och ingen vanlig sådan. Inte nog med att den är skriven i andra person så krävs det att man minst läser den tre gånger innan man börjar förstå meningen med den.

När jag läste den första gången så kände jag mest att den lät riktigt korkad och var otroligt dåligt formulerad och skriven, men desto fler gånger jag läste den och desto fler saker jag kunde koppla ihop med varandra så började jag förstå. Noveller sker i stunden, de går inte in på detaljer och det finns en hel del tankar bakom dem, samma som i denna som jag själv har skrivit. Och ja, mitt sinne är komplicerat och jag har ibland svårt för att förstå varför jag inte bara kan får som jag vill, men som hon säger: “Vi får helt enkelt bara leva med det.”