Topeliorden

FOTO Annette Kronholm-Cederberg

När hela Topeliusgymnasiet fick möjligheten att se Okänd soldat (2017) i en alldeles egen sal i tisdags kände jag mig inte så taggad om jag ska vara ärlig. “Ännu en krigsfilm om vinterkriget med samma skådespelare, samma oljud och samma våldsamma scener.” Men än en gång hade jag fel… väldigt fel!

Till att börja med så kan jag ju inte säga att jag fick ett bra vitsord på provet om fortsättningskriget i åttan, men godkänt var det iallafall. Det var aldrig något som intresserade mig så jag orkade helt enkelt inte lyssna när läraren berättade om Mannerheims otroliga livshistoria. ”Det var kallt och hemskt och tyskarna brände upp Lappland, måste jag veta mer än det?” Både mina föräldrar och lärarna brukade oftast bara sucka och fortsätta med det de hållit på med och jag såg det som en klar vinst, eftersom de inte orkade säga emot så mycket.

Men efter att ha sett den här filmen känner jag mig på något sätt lite skamfull och tom. Jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till, som när man läst ut en bra bok och inte vet vad man ska göra sen. Ska jag gråta, skratta, lägga mig på marken eller gå och köpa pepparkakor och glögg. Det kändes som att jag var den enda människan på jorden. Jag kunde köra 150 på riksåttan utan att någon skulle kunna säga något, men istället satte jag mig ner vid vägkanten och bara stirrade på den tomma himlen utan mål eller svar.

I andra krigsfilmer såsom Framom främsta linjen (2004) har man mest fått uppleva hur en dag i soldaternas liv kunde se ut under vinterkriget men Okänd soldat tar istället in en i dagen och stunden med känslor och man får se det ur deras synvinkel. Den skiljer sig från allt annat genom att visa det som händer bredvid kriget; en familj där hemma som kämpar med skörden, en ung kvinna som saknar sin andra hälft och om människan är en människa eller en abborre. Den har något extra som får mitt hjärta att krampa lite.

Jag tror inte att vi idag inser vilken stor uppoffring de unga soldaterna gjorde för vårt land, att lämna sin familj och de man älskar för att sedan kanske dö utan större förvarning. Självständighet är aldrig något vi borde ta för given och något som vi borde uppmärksamma mer, något vi borde vara evigt tacksamma för och något som vi borde utbilda oss om mer så att inte fler unga män ock kvinnor ska behöva strida för sitt land och sina liv.