Topeliorden

Språk, kultur och identitet heter den andra kursen i modersmål och litteratur enligt den nya läroplanen LP2017. I Topeliusgymnasiet valde vi att lägga oss i det som ligger närmast identiteten – VEM ÄR JAG? – det egna jaget, dialekterna, det österbottniska och finlandssvenska men även det nordiska.

Tack vare den norska teveserien SKAM är det nordiska hetare än någonsin. Aldrig har jag som lärare upplevt en sådan nyfikenhet för det nordiska, det norska språket. Jag läser om studiedrömmar i Norge, jag hör norska lånord som ”kosegruppa” och ”drittsekk” i korridoren.

Vi startade i de första minuterna av SKAM, en tvåminutersmonolog av Jonas. Den blev till egna monologer i klassen. Kents låt La Belle Epoque blev också ett exempel på monologen, jagtexten där jaget kan vara både fiktivt och metaforiskt. Nåväl, här publicerar vi två monologer i två olika genrer av Lizette Lundkvist och Jonas Sund.

****

Jag är – min monolog 

Jag är skriket på skolgården, jag är tystnaden i tågen
Jag är konstnären utan pensel, jag är armen utan känsel
Jag är bilden i din plånbok, jag är ibland inte klok
Jag är barnet bland leksaker, jag äter mina grönsaker
Jag är komikern utan skratt, jag är tidningens kulturdebatt
Jag är filmen utan redigering, jag är samhällets skönhetsfixering
Jag är dansösen med ingen klass, jag är hunden som skakar tass
Jag är färgen på solnedgången, jag är flickan på perrongen
Jag är strumporna med hål, jag är vinnaren i Monopol
Jag är högsta volymen, jag är kvinnan i kostymen
Jag är det avklippta håret, jag är nervositeten för nyåret
Jag är nattens mörka timmar, jag är mannen som alltid simmar
Jag är sådant du inte märker, ibland det som värker

LIZETTE LUNDKVIST

****

Den omedvetet medvetna människan

Jag lever i den del av världen där drömmar går i uppfyllelse lika ofta som folk byter kalsonger. I ett land där välfärd är närmare normen än något annat. Som finlandssvensk man kan jag räkna med en bra utbildning, ett jobb, en familj och en massa drömmar som går i uppfyllelse relativt enkelt, bara jag försöker. Här finns inget som stoppar mig, jag har en massa möjligheter.

Jag hör till den del av befolkningen som lägger tid och energi på att välja kläder och fundera på utseendet samtidigt som barn och vuxna utnyttjas på andra sidan jorden. Jag ger upphov till barnarbetskraft och slaveri då jag drabbas av köpfrossan. Mina lättförtjänta pengar går till billig snabbmat, kläder och dyra skor på hundratals euro som en unge på jordens andra halva sytt för en spottstyver. Mina hundratals euron får hon aldrig se röken av, även om jag vill.

Jag älskar att handla, att kasta pengar runt mig är det bästa jag vet, billiga och dyra märken av alla olika sorter importerade från världens alla hörn. För min plånbok är det billigt, för en annan person kan mina skor stå sig väldigt dyrt. Jag är omedvetet medveten om vad jag gör, jag bara bryr mig inte i vad jag gör. Det är lite av min kultur.

Jag går ut på fredag och lördag för att roa mig själv, för att upprätthålla mitt sociala liv. Att ha möjligheten att roa mig, lossa på mina tankarna och umgås med andra människor som jag vill är något jag tar för givet. Jag ser det som en rättighet. Att roa mig är inget speciellt, det är mitt liv, några glas alkohol och en lina vitt och sen är mitt liv ännu roligare. Jag måste få den typen av nöjen då mitt liv är så stressigt, jag har så mycket som måste göras, uppgifter i mängder och problem som tynger.

Jag, den stressade nordbon, den coola killen på krogen, han med snygga kläder och en grym bil. Mina identiteter är så många, vem är jag? Jag har glömt.

Då jag kommer hem tre på natten slår jag på TV:n vilken visar bilder från en stor fabrik i något u-land. Man rapporterar om en slavhärva, jag tänker “äsch så synd, inget jag kan göra något åt” och sedan somnar jag. Det som inte slår mig är att mina skor är sydda på samma fabrik, min tröja i fabrikslokalen intill och mina shorts i en annan byggnad en bit bort. Jag är en slavdrivare. Jag kan visst göra något, det är ju jag som har alla möjligheter. Jag har alla medel och  jag kan få alla mina drömmar att gå i uppfyllelse. Bara jag vill.

JONAS SUND