Topeliusgymnasiet i Nykarleby

Klara Nybäck

Segraressä i UNP ger resa till USA och Canada

10 feb , 2017, 07.16 Annette Kronholm-Cederberg

 

Topeliorden publicerar Klara Nybäcks vinnaressä i svenska Österbotten i Odd Fellow-ordens skrivtävling UNP, United Nations Pilgrimage for Youth. Priset består av resa tillsammans med 400 andra ungdomar från hela världen till USA och Canada i juli 2017. Nybäck representerar Finland tillsammans med andra finländska gymnasister. 

Klara Nybäck, pristagare i UPN och bloggare på Topeliorden.

Tolerans och respekt – var går gränsen?

För två år sedan var jag på ett stort internationellt scoutläger i Japan. I två veckor bodde människor i tält tillsammans på en stor gräsmatta. Vädret var varmt och fuktigt, riktigt sommarväder för oss finländare. Innan vi åkte hade vi noga funderat på vad vi skulle packa. Klimatet var annorlunda och krävde annan klädsel än vårt finska. Våra ledare rådde oss att inte ta alltför korta shorts, eftersom det kunde uppfattas stötande och t.o.m provocerande i vissa kulturer. Flickorna skulle heller inte ta med någon bikini utan hålla sig till vanlig helsimdräkt.

Förra året var jag på ett stort läger i Finland, och en dag hade vi en diskussion om respekt och andra kulturer. Jag berättade om shortsincidenten som ett enkelt exempel på respekt för andras kultur i ett stort sammanhang. Responsen var inte alls som jag förväntat mig. Gruppen jag diskuterade med blev bestört. En person blev nästan förbannad, och ifrågasatte hårt att vi skulle tvingas täcka allt ner till knäna för att någon annan hade en konservativ kultur. Jag påpekade att vi visst fick visa knäna och delar av låret om vi önskade, det var mer specifikt minishorts som visade i princip hela benet som restriktionen syftade på. Dessutom var det inte många personer som följde regeln, eller snarare begäran från arrangörerna.

Min förklaring föll inte i god jord. Delar av gruppen fortsatte hävda att minishorts var en del av vår västerländska kultur, och att den faktiskt också borde respekteras. Detsamma gällde baddräkterna. Ingen annan kultur skulle bestämma vår klädsel på en strand. Den enda avvikande åsikten i gruppen var en som frågade om inte restriktionen berodde på vädret. Solen gassade från en molnfri himmel varje dag och det krävdes solskyddsfaktor 50 för att inte bränna sig. Var inte shortsrestriktionen av säkerhetsskäl? Jag skulle gärna ha hållit med, för det var en bra förklaring. Tyvärr hade arrangörerna bara angett kulturkrock som orsak.

Efter diskussionen var jag lite bitter över varför det hettat till. Arrangörerna hade bett om tio centimeter shortstyg, men i vår diskussion hade det låtit som en heltäckande burka. Frågan om respekt har tydligen en magisk gräns för hur länge du får respektera någon och när de måste börja respektera dig. Respektlöshet skulle respekteras från båda parterna. Trampar någon dig på tårna ska du respektfullt trampa lika hårt tillbaka. Sudda bort alla spår av andra kulturer och du får ett respektfullt och tolerant samhälle. Det är så många ser på respekt idag. Vi tolererar olikheter så länge vi slipper se dem.

Men respekt ska vara ömsesidig. Den handlar inte om att tolerera att bli trampad på tårna, den handlar om att undvika att trampa andra på tårna. Det går inte att leva i en bubbla där du vet allt, enda chansen att lära sig något finns utanför. När två olika kulturer möts måste båda ge efter lite för att mötet ska gå smidigt och kunna bli givande.

När skolan hade ett utbyte med en fransk skola bodde jag en vecka hos en fransk familj. Varje morgon hälsade min värdelevs mamma, lillasyster och lillebror på mig. I Frankrike innebär “att hälsa” kindpussar. Många finländare har ett ganska stort “personal space” eller personlig sfär, även jag. Att kindpussa främmande människor kändes lite obekvämt de första gångerna, men jag var gäst och det var deras sätt att vara artiga. Jag accepterade det och insåg mot slutet av veckan att det faktiskt var lite mysigt. Samtidigt tänkte jag på hur den franska eleven måste ha känt sig hos oss; vi säger godmorgon på morgonen. Om vi är pigga. Annars ger vi varandra en nick. Ett typiskt kallt och nordiskt beteende som kanske var svårt för henne att vänja sig vid. Personligen tyckte jag att kulturskillnaderna gjorde utbytet intressantare.

Oftast krävs inga större uppoffringar för att visa respekt. Det kan vara tio centimeter tyg och en kindpuss. Respekten har inga gränskontroller. Ingen har rätt att bestämma vem som ska respektera vem. Tolerans handlar inte om att kuva eller tvinga någon att utplåna sina värderingar och traditioner, utan att uppskatta olikheterna. Att respektera varandra innebär att vara smidig. Att kunna böja sig när det behövs, vara flexibel, men samtidigt inte låta någon trampa dig på tårna. Respekt kan inte vara en persons ansvar – alla måste vara beredda att delta. Vi kan inte snåla med respekten, för då slutar det med strid, vilket shortsdiskussionen precis bevisade.

Klara Nybäck

2 kommentarer

  1. Stina Mellberg skriver:

    Grattis Klara🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷
    Så fint skrivet! Och klokt! Är stolt att vi har så fina ungdomar med kurage och som kan och vågar uttrycka sig och sin åsikt!
    Du skulle vara den perfekta rådgivaren till presidenten i USA👍❤️
    Lycka till på din resa!

  2. Yvonne Häggblom skriver:

    Kloka ord. Din röst behövs i världen, Klara! Grattis!

Kommenteringen är stängd.