Topeliusgymnasiet i Nykarleby

Emma Löfdahl

Vägen mot vuxenheten

27 feb , 2017, 13.47 Emma Löfdahl

 

Jag är nitton år. Jag tar studenten i år och jag ska snart flytta hemifrån. Det känns så främmande.

Jag känner mig inte som en nittonåring. Nittonåringar har varit myndiga i mer än ett år och fast jag har körkort, kan betala räkningar själv och annat som känns typiskt vuxet, känner jag mig inte som att jag är vuxen. Det känns som att en nittonåring borde vara mera vuxen, mera självständig och ha bättre koll på sitt liv än vad mitt nittonåriga jag har.

En del av mig längtar efter att få flytta hemifrån. Jag ser fram emot att bo i en egen lägenhet i en stad nära andra människor. Jag ser fram emot att ha bättre tid att råka människor då jag inte kommer bo lika långt borta från allting som jag gör nu. Samtidigt vill en del av mig inte flytta. Jag känner en förväntning på att jag ska kunna ta hand om mig själv helt på egen hand. ”Flytta hemifrån” känns lite stort, lite skrämmande men samtidigt fullt av möjligheter. Det är en förändring i mitt liv.

När jag först tänkte tanken, straxt efter nyår, att ”jag ska flytta hemifrån i år”, kändes den så stor när den slog mig. Fram tills dess hade flytten bara känts som något som kommer att hända sedan. Men inte än, inte inom den närmaste framtiden. Nu känns den så mycket närmare, det är inte längre långt in i framtiden. Jag ska faktiskt flytta i år och förväntas ta hand om mig själv och bete mig som en vuxen människa.

Jag är inte riktigt säker på vad det innebär att vara vuxen, egentligen. Finns det något facit på det? Antagligen inte. Länge har jag tänkt att vuxenhet och ansvaret och självständigheten som följer med den skulle utesluta barnslighetens naiva vis och lekfullhet. Men nu när jag tänker på det tror jag starkt på att jag kan vara självständig och lekfull, ansvarsfull och naiv, samtidigt. Det är bara en förutfattad mening att vuxenhet och barnslighet ska utesluta varandra.

Kanske vuxenhet egentligen är förmågan att se världen ur nya och bredare perspektiv? Hur som helst tänker jag fortsätta vara barnslig och fortsätta bli överdrivet ivrig av minsta småsak, gråta när jag är ledsen, fortsätta leka och fortsätta vara lite naiv, fast jag kanske håller på att bli vuxen. Jag kanske inte är helt vuxen ännu. Jag kanske inte blir helt vuxen någon gång i mitt liv. Men jag tror det är som det ska.

Varje gång jag tänker på flytten och vägen in i vuxenlivet känns det lite mindre stort. Det kanske inte är så stort egentligen. Samtidigt tänker jag att jag kanske får låta det vara en stor grej. Varför ska allt alltid förminskas? Klart att det är en stor grej att jag och många andra i min ålder ska flytta hemifrån för första gången i sina liv i höst. Det är stort, samtidigt som det inte är gigantiskt. Det är inga explosioner eller förstasidesnyheter, men det är stort ändå. Det är stort på sitt eget sätt. Stort för mig, stort för oss. Men bara passligt stort, sådär så att vi kommer klara av det och det kommer att gå bra.

2 kommentarer

  1. Mamm skriver:

    Kram ❤

  2. Ingeborg Granqvist skriver:

    Käraste alla ni ungdomar som ska ”avvänjas” från familj och barndomshem!
    Kolla med far- och morföräldrar. De vet att man inte behöver utesluta barnslighetens naiva lekfullhet!
    Sen kan ni ju ibland tänka efter och räkna till tio innan ni hoppar i situationer ni inte upplevt tidigare.
    Hälsar en Farmor

Kommenteringen är stängd.