Topeliorden

Vi människor är i allmänhet vetgiriga varelser. Vi har massor av frågor, vi funderar på hur världen fungerar och varför den fungerar så, vi söker hela tiden efter svar. Vi värdesätter kunskap och information så mycket att vi till och med uppfunnit skolan, en plats där alla får lära sig att ställa frågor och blir fullproppade med svar på frågor vi aldrig skulle komma på att ställa. Det är förstås bra. Kunskap är makt. Men det finns faktiskt frågor vi inte vill ha svar på, och det finns frågor som är roligare innan man får veta svaret. Enligt mig förlorar vissa frågor sin charm när de blir besvarade.

Min senaste mattekurs handlade om sannolikhet. En dag i veckan efter skolan, faktiskt precis efter mattelektionen var jag hjälpledare i en gymnastikgrupp. En av hjälpledarens viktigaste uppgifter är att städa undan redskapen när barnen gått hem. I gymnastiksalen finns ett antal lite tjockare mattor som vi brukar använda. De är alla blå och lika stora, men en del av dem är tunga, sladdriga och väldigt otympliga, speciellt när jag ska lägga dem i en hög på en kärra för att föra dem till förrådet. Den andra typen av mattor är lättare, styvare och jag har inga problem med att lyfta dem. En dag när jag gick och släpade på en av de otympliga mattorna tänkte jag skämtsamt; om alla mattor skulle vara precis likadana, hur stor är chansen (sannolikheten) att jag ska få en jobbig matta om jag tar vilken som helst?

Det var då den hemska sanningen slog mig. Jag visste precis hur jag skulle räkna ut det. Det var inte ens svårt. På ett ögonblick försvann hela tjusningen med frågan. Den var inte rolig längre. Först hade den känts som ett stort mysterium, men nu var det bara matte. Desperat försökte jag komma på en ny fråga. Om det bara gällde mattorna i hörnet? Hur stor var sannolikheten att de var lätthanterade mattor? Tyvärr insåg jag att inte heller det var ett stort mysterium. Formeln för uträkningen finns till och med i tabellboken. Jag fick se mig besegrad. Ibland är det roligt att veta svaret och kunna förklara olika fenomen. Ibland är förklaringen otroligt spännande och leder till fler frågor med fascinerande svar. Men ibland är möjligheten att få fundera och spekulera bättre än möjligheten att få svar. Ta till exempel den eviga frågan om vad som händer efter döden. Vi tycker om att spekulera i det oändliga -men vill vi egentligen veta svaret (mer än en gång)? Tänk om svaret blir en besvikelse som får frågan att förlora sin poäng? Ungefär som när jag hittade svaret till hönan-och-ägget-dilemmat i en tidning: dinosaurierna lade ägg innan hönsen existerade. Poängen med frågan var att det inte fanns något svar! Varför måste någon nödvändigtvis hitta på ett?

Emellanåt funderar jag på vad blinda människor ser egentligen. Jag menar, givetvis ser de ingenting om de är blinda, men det går ju inte att se “ingenting”. Är allting svart, eller mörkt för dem? Är det bara vitt? Eller är det rött, som när man blundar i solsken? Jag söker inget svar, för möjligheterna är mer spännande. Om någon svarar vet jag ju att det är något av dem, eller något annat. Då har de också krympt från ett stort mysterium till en liten intressant detalj. En droppe i havet av små intressanta detaljer i vår värld. För det finns massor! Exempelvis är tjurar färgblinda. Tygstycket man viftar med framför dem i tjurfäktning kunde lika gärna vara blått.

Jag tycker verkligen om små intressanta detaljer. De är nästan lika spännande som små mysterier. Jag tycker också om möjligheten att få fråga. Annars skulle jag inte få veta några små eller stora intressanta detaljer alls. Jag är verkligen glad att jag får svar. Även om det kanske låter som om jag helst skulle vilja låsa in mig i en skrubb och leva i min lilla naiva fantasivärld när jag säger att alla frågor inte behöver ett svar. Många mysterier är ännu bättre om de får en förklaring. Utan svar kan jag inte heller ställa fler frågor och upptäcka fler mysterier.

Men mest av allt tycker jag om möjligheten att få fundera innan jag frågar.