Topeliorden

Eirin Losvik, abiturient i Topeliusgymnasiet och ryttare i fälttävlan är på väg hem från junior-EM i Italien. Här gästbloggar hon i efterdyningarna av nya erfarenheter på de stora arenorna.

Eirin och Ressu.

Vi är på väg hemåt nu. Det känns alltid konstigt när allt är över. Den här helgen har jag väntat på i ett år och nu är den slut. Vi har alltså varit i Montelibretti på tävlingsplatsen i en vecka och nu beger vi oss hemåt. Jag är nöjd och känner mig otroligt motiverad till att jobba hårt inför nästa EM.

Det sägs att fälttävlan är den mest familjära grenen inom ridsport och det är verkligen sant. Jag känner inte alla de andra ryttarna men när man lever på samma lilla område i en vecka börjar det kännas som att det är så det ska vara fastän en vecka är en ganska kort tid. Kompisar som jag lärt känna på tidigare tävlingar och som jag nu fått umgås med igen känns det svårt att lämna och det är nästan lite melankoliskt att se stallarna och parkeringsplatsen tömmas. Det är som efter vilken resa som helst, visst ska det bli skönt att komma hem men jag skulle gärna spola tillbaka tiden och göra om hela veckan igen.

Betydligt mer kuperat än i Österbotten.

Varje gång jag varit på resa har jag börjat tänka på var jag egentligen bor i världen i jämförelse till var jag är. Det gör jag nu också. Nu är jag alltså på väg från ett 25-grader varmt Italien till ett skogigt Finland var jag inte kommer att få se annat än tät skog på hela vägen från Åbo hem. Egentligen är synen densamma genom hela Sverige också vilket vi kommer få beskåda när vi om några dagar kör från Skåne till Stockholm. Jag kommer sakna bergen och vinrankorna som syns från motorvägen så långt ögat kan nå.

Som jag nämnde har jag nu fått en enorm motivationsboost som jag ska försöka hålla i liv under hela vår mörka vinter för att sedan nästa säsong komma igen ännu starkare. Varje gång jag börjar tappa motivation kommer jag att tänka tillbaka på den fina invigningen med fallskärmshoppare och prisutdelningarna som var så otroligt fint organiserade. Härifrån ser jag bara framåt mot nästa säsong.

Erin Losvik