Topeliorden

Att som lärare återvända efter sommarens dagar av glömska och bekymmerslöst drivande är en märklig känsla. Där står den, datorn och väntar på mig. Tavlan lyser blank och vit, oskriven. Golven bonade, pappersinsamlingen tömd. Pulpetraderna står och väntar som om de hade något att säga: ”Kan vi börja nu?”

Jag måste bara få säga: jag älskar mitt jobb.

Skolor ska inte stå tomma. De ska fyllas, brukas, genomströmmas av ansikten, röster, skratt, blickar och ordenorden. Snart är skolan den enda plats där vi möts utan att vi direkt väljer vem vi umgås med, vi liksom tvingas stå ut med varandra. Det ligger något vackert i det.

Jag måste bara få säga: jag älskar mitt jobb.