Topeliorden

På sätt och vis känns det som att det pågår en mensboom just nu och ”alla” pratar om att vi ska vara mera öppna kring mens. Clara Henry har gett ut en boken Ja jag har mens, hurså? och på finlandssvenskt håll har ett projekt vid namn Menskligt startat, som går ut på att samla in berättelser kring mens, vilka senare ska sammanställas till en bok. Ändå, trots det här, upplever jag att mens är ett fruktansvärt tabubelagt ämne.

Tabun kring mens är något som jag ibland kan bli oerhört frustrerad på. Varför får jag inte prata om något som jag delar med ungefär halva jordens befolkning? Vi har blivit hjärntvättade sedan vi var små att mens är inget man pratar om. Eventuellt kan man viska några korta meningar om det när det inte finns någon risk att några pojkar (eller icke-mensare* för att vara mer specifik) skulle höra det man säger.

Ibland, när mensvärken eller PMS:en är som värst skulle det vara så skönt att, i helt normal samtalston, kunna säga ”Jag har mens/mensvärk/PMS”, istället för att bortförklara det med ”Nej, jag är bara lite trött” eller ”Jag har huvudvärk” för att det känns som att jag inte borde prata om mens högt. Min åsikt är att mens är ett ämne som man borde kunna prata om och jag försöker leva upp till detta. Men det är så otroligt svårt ibland. Tabustämpeln kommer egentligen utifrån, men det är så svårt att inte låta sig påverkas av den.

I dagens läge kan jag prata kring mens, men det känns fortfarande konstlat i vissa situationer och jag pratar bara om det med personer som jag litar på eller känner bra. Men jag går i gymnasiet, om jag och mina klasskompisar inte överhuvudtaget skulle kunna prata om mens vore något ordentligt fel. Jag menar, vi är ju (nästan) vuxna människor.

Jag tror att tabun kring detta ämne också lett till att okunskapen kring mens är stor. (Eller så är det tvärtom, den stora okunskapen har lett till att det blivit ett tabubelagt ämne.) Det finns så mycket som folk i allmänhet inte vet. Det stör mig. Det är trots allt något som hälften av jordens befolkning går igenom större delen av sitt liv! Okunskapen ställer till så mycket, både när det gäller mens och i andra sammanhang.

När jag var tretton år och hade fått min första mens var det så mycket som jag gick och oroade mig för gällande mensen. Allt på grund av okunskap. Hade jag vetat allt jag vet idag hade jag inte behövt oroa mig det minsta eftersom all oro var obefogad och endast berodde på att jag visste alldeles för lite.

Varför fick vi ingen information om det här när vi skulle ha behövt det? Och varför exkluderades pojkarna i den lilla mensundervisning vi fick i lågstadiet? Varför skulle inte de också behöva veta vad mens är? Okunskap har en tendens att leda till dåliga saker, det var kanske därför som vissa högstadiepojkars favoritämne när det gällde att reta andra var mens. För att de egentligen inte visste något? För att det var skrämmande, äckligt och väldigt förbjudet? Jag vet inte. Jag har aldrig frågat dem.

*Vill slutligen poängtera att flickor och pojkar är felaktiga benämningar när man egentligen pratar om mensare och icke-mensare (uttryck lånat av Clara Henry). Jag är mycket väl medveten om vilka begrepp jag har använt och ber om ursäkt om jag sårat någon på grund att detta ordval. Men jag använder ”flickor och pojkar” istället för ”mensare och icke-mensare” eftersom det är den traditionella uppfattningen och för att jag under större delen av min har uppväxt förknippat mens och kvinnor med varandra och inte varit medveten om t.ex. transpersoner med/utan mens.