Topeliorden

Emma Anderssons blogginlägg erhöll tredje pris i Svenska modersmålslärarföreningens i Finland och Svenska kulturfondens kolumntävling Argh! Prisutdelningen ägde rum på Svenska kulturfonden i Helsingfors den 29 oktober 2015.

Min spegel är lika ofräsch som då någon har smetat Mäcken-mat över sina jeans. Fläckar här och där, som aldrig riktigt går bort. Bilden som speglas är absolut inte av hög kvalitet. Jag tittar på mig själv.

’’Höftben eller hamburgare?’’, är frågan personalen borde ställa åt mig när jag står och dreglar framför menyn vid McDonald’s i Vasa. Vad i helvete gör jag här? Efter min viktnedgång på ungefär 8 kg borde jag inte stå här. Jag vill inte snubbla på min mållinje.

Två tredjedelar av kvinnorna och en tredjedel av männen vill se annorlunda ut än vad de gör. En del vill tappa vikt, andra vill lägga på några kilon. De flesta av dessa människor har en hälsosam vikt. Vi tänker nästan aldrig på vad våra unika kroppar kan göra. Kvinnan jag träffade på bussen fick mig att tänka efter.

Käppen hon höll i handen fick mig att förstå handikappet. Ett maraton lär hon inte ha möjlighet till. Hon berättade om halva sin livshistoria för mig – jag gjorde detsamma. Vi gick från himmel och jord, från jord till helvete. Vi satt på en helt vanlig buss påväg till Vasa. Allt och alla hade hon förlorat, även sin förmåga att ta sig från Sittari (Citymarket) till McDonald’s. Tro mig, vägen dit är kort.

Jag kollar på min potatissäck, min kropp. Ge mig ett Nobelpris med titeln jävligt självkritisk. Jag är dock inte den enda. Det är inte möjligt. Vi borde tänka på Johanna istället, kvinnan på bussen. Allt hon vill är att funktionera.

Min kropp klarar av mycket. Jag har förmågan att röra mig utan problem. Demensen har inte slagit till ännu – därför kan jag minnas vad jag gjorde många månader och år sedan. Jag kan tänka klart, kreativt eller idiotiskt. Jag väljer själv. Tänk dessutom på alla härliga orgasmer, jestas.

Vi blir aldrig nöjda. Det är helt okej. Jämförelser hit och dit. Åt helvete med dem. Jag orkar inte jämföra mängden mat på tallrikar längre. Min kropp fungerar länge till. Jag är unik som jag är.

Spegelbilden lyser om morgnarna. Jag vrider och vänder på mig. Jag ler försiktigt. Jag tittar på mig själv.