Topeliusgymnasiet i Nykarleby

Evelina Lindell

Jag överlevde

29 okt , 2015, 20.51 lindellevelina

 

Evelina Lindells blogginlägg erhöll andra pris i Svenska modersmålslärarföreningens i Finland och Svenska kulturfondens kolumntävling Argh! Prisutdelningen ägde rum på Svenska kulturfonden i Helsingfors den 29 oktober 2015. 

Känslan når först huvudet. Den börjar som en liten prick, men expanderar snabbt i storlek. Den rör sig med vågliknande rörelser genom mitt inre och får kroppen att skälva. Jag känner hur den äter mig levandes och hur hjärtat febrilt pumpar för att få kroppen att fungera. Jag spänner axlarna och håller andan. Benmusklerna spänns och kroppen förbereder sig för flykt. Adrenalinet får hjärtat att rusa.

Panikångest är ett mycket vanligt fenomen. Var fjärde person kommer någon gång under sitt liv att drabbas av en panikattack. Även om ångesten är vanlig finns det fortfarande människor med förutfattade meningar. I den värld där jag lever är den tabubelagda panikångesten ett hemligt ämne, inget man bör prata om.

Jag känner mig fångad i min egen kropp, totalt oförmögen att försvinna ur mitt existentiella jag. Känslan övergår snart i en kramp, den rör sig snabbt från huvudet, ner genom kroppen, ut i tårna. Det vitnar för ögonen och jag känner en våg av yrsel skölja genom huvudet.

”Det är väl bara att strunta i”, ”du ska se att det går över” och ”du inbillar dig bara” är kommentarer jag fått höra under de fem år jag levt med panikångest. Men även om människor verkar fördomsfulla är det viktigt att våga fatta ett beslut och be om hjälp med sina problem.

Varje vecka besökte jag psykologens mottagning. Psykologen var kall och entonig. Varför skulle jag sitta och rita mina känslor när jag helst av allt ville gråta, diskutera och samtala. Där satt hon med sitt perfekta hår och smala händer och fingrade på datorn medan jag ritade cirklar i olika färger på ett papper. Kemin mellan psykologen och mig fungerade inte. Efter några månader fick jag nog och avbokade alla besök. Jag var värd någon bättre än den avskyvärda maran.

”Snart är det över, snart kan jag fortsätta mitt liv”, tänker jag medan jag febrilt kippar efter andan. Jag känner hur huvudet töms på tankar och verkligheten känns oerhört långt borta. Det enda jag hör är mina egna tysta rop på hjälp: ”Snälla, hjälp mig bort ur denna helvetes jävla plåga”. Verkligheten försvinner för en sekund och skräcken dunkar i kroppen. Krampaktigt håller jag kvar i den ynka strimma ljus av verklighet som strilar in genom iris, för att inte försvinna in i mörkret.

Idag är jag glad att jag vågade vända mig till min skolkurator. Det viktigaste är inte vem personen är, utan att jag får den hjälp som behövs. Efter flera års vistelse fick den lugna, sansade och själsligt varma kuratorn i skolan mig att inse att den besinningslösa skräcken kommer ge med sig tids nog.

Långsamt, oerhört långsamt försvinner känslan av kramp. Kroppen övergår till sitt vanliga tillstånd och min andning blir lättare. Jag lossar upp mina hårt knutna knogar och ser hur blodet pulserar ut i de bortdomnade fingrarna. Jag riktar min ofokuserade blick på träden framför mig och tar ett försiktigt steg framåt. Inom mig lossar knuten och jag kan andas in den ljuva verkligheten. Jag kan pusta ut. Jag överlevde än en gång.

2 kommentarer

  1. Nina skriver:

    Bra skrivet!
    Känner igen mej i det du skriver! 🙁

  2. Margaretha.Nordqvist skriver:

    Hej!

    Jag säger bara Välkommen i gänget! Jag har haft panikångest sedan jag var 9 år och nu är jag 53! Jag har gått ut offentligt med det och jag var med i Folkhälsan tidning för 15 år sedan! Det är en otrevlig sjukdom men absolut inget att skämmas för!
    Tillsammans blir vi starka!

Kommenteringen är stängd.