Topeliorden

Jag ska packa. Imorgon far vi ettor iväg på vår Hemliga Resa, så jag måste ta med packningen till skolan. Egentligen är det lite i sista minuten, men det är inget problem. Jag anser mig vara en ganska van packare, till och med en ganska bra packare, eftersom jag som scout har varit på ett antal övernattningar och läger. Så jag gör som vanligt. Börjar med att fundera på vilken väska som passar bäst. Helt i vanlig ordning slutar det med att jag tar samma lila, vattentäta, för ändamålet lite för stora väska som jag någon gång har fått i julklapp. Sedan fortsätter jag med att plocka fram vad jag behöver och lägga det i högar på min säng. Sovsäck, underlakan, dynvar. Några par strumpor, mjukisbyxor, pyjamas, fleecetröja. Sittunderlag, ficklampa, glasögonfodral. Yllesockor och mössa. Samma saker varje gång jag ska bort.

Jag börjar fundera hur fenomenalt bra jag är på att packa. Det går otroligt smidigt. Tills grejorna ska in i väskan. För då upptäcker jag något. Något ganska överraskande och väldigt oväntat. Det är gräs i min väska. Bruna, torra små grässtrån i alla små vinklar och vrår. Och dessutom har en del klibbat fast. I vadå? Limsadroppar? Saft från min krossade apelsin? Solkräm? Gräset är iallafall kvar från mitt förra scoutläger, det vet jag. Haken är bara att mitt förra scoutläger var världsscoutjamboreen i Japan. Jag har alltså japanskt gräs i min väska. Jag som var helt övertygad om att väskan var ordentligt urvädrad eftersom den låg i skrubben. Jag är nästan helt säker på att jag gjorde det själv…eller vänta lite. Det var ju efter lägret på Tisskärssand jag gjorde det, långt före Japanresan. Den fenomenala packaren får skamset gå ut och borsta ur sin väska. Nåja, tänker jag, ett litet misstag kan ju hända vem som helst (även om japanskt gräs hör till de lite pinsammare misstagen). Grejorna åker äntligen ner i väskan. Sedan ska necessären packas. Och då gör jag kvällens andra oväntade upptäckt. I necessären finns nämligen en kork från en solkrämsflaska, en aloe vera-kräm, mygg-roll-on och en tub bepanthen kvar från exakt samma scoutläger.

Jag känner hur jag halkar ner från ”fenomenal packare” till ”obotlig slarver” på en sekund. Inom scouterna finns ett ordsspråk som säger att ett läger inte är riktigt slut förrän scouten själv har packat upp sin väska. Enligt det sättet att tänka har mitt slarv gjort scoutlägret ungefär tre veckor längre. Och någon fenomenal packare är jag inte. Bara halvbra. Jag är bra på att packa ner saker. Men att packa upp dem är bevisligen mycket svårare.

Få se hur lång min hemliga resa blir.