Topeliorden

Ända sedan jag traditionsenligt blev konfirmerad har jag (en vida obevandrad gymnasieelev ) efter bästa förmåga funderat på frågorna: vad är meningen med livet, varför finns det någonting istället för ingenting och vad kommer efter döden? Jag kan bara konstatera att hittills har varken jag eller någon annan människa genom mänsklighetens historia lyckats förklara detta slutgiltligen (eller för den delen lyckats ge mig ett svar som är vettigare eller lika vettigt som ”42”). Men fastän jag har oddsen emot mig kan jag inte sluta med att söka svar eftersom att dessa frågor fascinerar mig.

Likväl efter detta sökande har jag nu lika god aning som alla andra om vad som kommer efter livet (annat än döden), men om jag skulle satsa på något alternativ och inte ta i hänsyn de alternativ som jag önskar att skulle vara sanna så kommer jag att gissa på att det blir ungefär som förrän jag föddes – jag har alltså ingenting att frukta utav döden, förutom då själva ingenting. Hela konceptet livet ter sig därför för mig att vara ett grymt skämt ibland – att från ingenting till ingenting så fort återgå.

Men fastän denna tid vi blir givna i universum kan vara kort, så är den enligt mig ingalunda värdelös trots att den endast kan sluta på samma sätt – utan livet kan få den betydelse vi ger det. Det faktum att just vi finns här är så osannolikt att man knappt klarar av att fundera på det, än mindre förstå det. Därför bör vi istället för att gråta över att tiden måste ta slut gråta (glädjetårar) utöver att den någonsin börjat.

Det faktum att vi välsignats med en stund här i ljuset är underbart och slutgiltligen oförklarligt, men alla kan välja att leva sina liv efter bästa förmåga. Att bara få finnas och att ha blivit given möjligheten till att få älska (och eventuellt älskas utav): sin nästa, sina medmänniskor, sitt arbete, kunskap, intressen och allt det övriga som är värt att leva för här i universum kan vara tillräckligt tillfredsställande i sig – fast vi kanske aldrig någonsin kommer att kunna förstå varför? Precis som psykologen och filosofen Erich Fromm uttryckte det i en av sina mest kända böcker (The Art of Loving,1956): “Love is the only sane and satisfactory answer to the problem of human existence.”