Topeliorden

Jag har just kommit hem från skolan. För en halvtimme sedan lämnade jag in det sista provet i gymnasiet någonsin. Det känns skönt, men jag har inte fattat det än. Men än är det inte över. Efter matrasten samlades vi för att få information, samma som vi fick förra terminen i.o.f.s, om studentskrivningarna. Imorgon går provet i textkompetens av stapeln. Jag med mina allt för höga prestationskrav känner mig inte lugn alls, även fast det är just modersmålet som varit mitt starka ämne ända sedan högstadiet. För jag erkänner, jag är den där jäveln som klagar över att ha fått 8-9 på betyget i ett ämne jag gillar. Jag kan inte hjälpa det. Och får jag inte det vitsord jag vill ha så tar jag till alla sorters försvarsmekanismer för att skylla på allt annat förutom mig själv.

På vårt infotillfälle idag pratade vår grupphandledare om att det finns vissa som måste gasa och andra som borde bromsa lite inför morgondagens studentprov. Jag känner mig som en av de där som borde växla ner lite och ”göra det till en lek”. Faktum är att alla människor jag känner som gått ut gymnasiet och gått igenom samma sak som jag gör nu har sagt att ingen kommer att bry sig desto mera vad man skrev i vilket ämne i gymnasiet. Huvudsaken att man blev godkänd. Jag har väldigt svårt att ta till mig dessa visdomsord även fast de låter lockande. Men var och en med sina problem. Det här är en etapp i mitt liv som jag kommer att leva mig igenom efter bästa förmåga.

Att lätta på gasen är lättare sagt än gjort måste jag säga. Jag antar att det enda sättet för mig att kunna koppla av inför tanken på studentexamen, som för övrigt är ett ganska laddat ord i mina kretsar, är att avdramatisera hela företeelsen. För jag vet att jag kan, det är ingen fråga om saken, men om jag vill för mycket så finns det en risk att det inte heller blir bra. Lagom med allt sägs det. Nu ska jag övertala mitt sinne att lätta på gaspedalen och leta efter bromsen.