Topeliorden

Plötsligt så låg det där framför näsan på oss alla.

Vi hade nyss fösts in i skolans gymnastiksal, vårt namn hade lästs upp följt av en nummer. Vårt nummer berättade för oss var i salen vi skulle sitta, vilket bord som var reserverat för var och en. Så här långt kände vi igen oss. Det här hade vi varit med om förut. Det här var bekant. De sista frågorna ställdes och följdes av att rektorn öppnade kuvertet med provet. Provet i textkompetens. Därmed var det bekanta över.

Till lust och leda har vi övat inför provet som vi, abi15, skrev idag. I timtal har vi suttit och skrivit textkompetenser, kämpat för att hinna bli färdig före deadline med våra skrivuppgifter. Det skulle vara intressant att veta hur många textkompetenser man som studerande vid Topeliusgymnasiet skriver innan det verkliga provet. Många är det i alla fall.

Ändå är det inte alls samma sak när vi alla sitter där i samma sal och vet att vi har sex timmar på oss att producera tre stycken cirka två sidor långa textkompetenssvar. Så kände i alla fall jag. Stämningen, fokuset och uppgifterna medförde en helt annan känsla hos mig. En känsla av att det var nu det gällde. Det här är på riktigt.

Det var en fröjd att iaktta alla ansiktsuttryck på de som steg ut ur salen efter mig. Speciellt en känsla speglades i alla ögon: Äntligen! Å ja, äntligen var det över. Utmattade var vi, men ett leende av lättnad prydde våra ansikten.

Vårens studentskrivningar är härmed påbörjade. Textkompetensen är avklarad. Nu har vi bara resten kvar!