Topeliorden

Jag är handen som håller flaggan
Jag är ficktjuven på Centralen
Jag är bomben på terminalerna i väskan som lämnats kvar
Jag är dom första kalla regnen
Jag är frosten där inget växer

Låttexten är tagen ur låten La Belle Epoque av Kent. Enligt Wikipedia hänvisar uttrycket La Belle Epoque till: ”tillväxt, sorglöshet och framtidstro”.

Media överöser oss med nyheter varje dag. Överlag brukar jag kunna räkna till fem något så när positiva händelser i världen. Annars är det ekonomisk kris, populistisk politik och allmänt världsomfattande elände.

Jag har sedan sommaren planerat min resa till Mexiko som jag vill göra efter studenten i juni. Jag har sommarjobbat och sparat pengar. Så sent som igår ifrågasatte min pappa försiktigt mitt beslut om att åka. Jag frågade varför, kunde inte förstå vilken orsak jag skulle ha att inte besöka mitt före detta värdland för mitt utbyte. Han svarade att jag skulle läsa tidningen. Jag slog alltså upp tidningen och bläddrade till sidan där det berättades om de försvunna mexikanska studerandena som inte ännu hittats. Myndigheterna vill tydligen inte ta tag i sökandet efter de ca 30 000 försvunna människorna eftersom det anses vara för farligt. En liten positiv nyhet om att det fanns initiativtagare till sökandet gjorde mig lite lättare till mods, med betoning på lite.

Media har en förmåga att skrämma. Jag kan inte påstå att jag inte tänkt två gånger på mitt beslut att åka till Mexiko. I mångas ögon verkar Mexiko vara synonymt med drogkarteller och kidnappningar. Min bild av Mexiko är full av god mat, det vänligaste folkslag jag träffat och en väldigt vacker och gammal kultur.  P.g.a. media är mina känslor tudelade när det kommer till Mexiko. Å ena sidan älskar jag landet och har väldigt fina minnen därifrån medan jag blir skärrad när jag läser nyheterna. Förutom Mexiko är det också dödsskjutningar i USA, konflikter i Israel, terroristangrepp i Frankrike m.m. m.m. I och för sig har konflikter av alla de slag alltid funnits och jag är bara en tonåring som skriver ut mina känslor, vad ska jag ha att säga till?

Igår på nyhetssändningen berättades om nya planeter som upptäckts. Nyhetsankaret diskuterade upptäckten med en astrofysiker varav de kom in på möjligheten till liv på andra ställen än på jorden. Astrofysikern fick till sist frågan om det finns intelligent liv någonstans där ute. Det tyckte han var högst troligt och påstod till sist att man kunde fråga sig hur intelligent livet är på jorden sist och slutligen när man läser nyheterna. Jag skrattade och höll med. Sedan funderade jag varför jag skrattade.

När allt kommer till kritan så är det lätt att fundera på hur vi egentligen ser ut från ett rymdperspektiv. Ursäkta uttrycket men, vad fan är det vi håller på med? Vad försöker vi uppnå med vårt beteende? Jag använder pronomenet vi eftersom vi alla är delaktiga på ett eller anat sätt genom att reagera och handla som vi gör. Ibland med bättre och ibland med sämre utgång.

Avslutningsvis kan jag för ögonblicket inte sluta älska ironin i titeln La Belle Epoque.

Alla för alla och en för en
Så börjar vi om igen, sjunger jag också.