Topeliorden

Tänk vad några små, runda klot och en grusplan kan vara roande, tänkte jag i somras när jag satt i mitt rum och tittade ut genom fönstret på ett gäng entusiastiska petanquespelare. Jag bor nämligen granne med en liten grusplan, mest avsedd för just spelet petanque, och planen används flitigt om somrarna. Under flera timmar om dagen brukar ett gäng äldre herrar hålla sig sysselsatta genom att spela petanque. Det mest fantastiska är att se hur mycket de njuter av spelet tillsammans med varandra. Det gör mig glad att iaktta dem och deras stora intresse, samtidigt som jag fascineras över hur lite de behöver för att underhållas.

Idag går vi omkring med avancerade smarttelefoner, Ipads, bärbara spelkonsoler och hela köret. En dag utan elektronik skulle mycket möjligt kunna vara en katastrof för ett barn eller en ungdom idag. Jag tror att det också är en orsak till att jag avundas våra petanquespelare. Jag slår vad om att deras petanqueklot för med sig betydligt mera glädje än om de skulle få en spelkonsol satt i handen på dem. Jag skulle också slå vad om att även vi som är födda i elektronikgenerationen skulle kunna ha minst lika roligt med någonting så primitivt som petanqueklot som vi har med en spelkonsol eller en smarttelefon framför näsan, om vi bara skulle försöka. Allt för ofta tar dock bekvämligheten över. Vi är för bortskämda. Underhållningen är för lätthittad. Vi behöver inte använda vår kreativitet, vi får underhållningen serverad på silverfat.

Jag är själv en sådan person som har allt för lätt för att ta fram telefonen när jag är uttråkad eller vill ha någonting att göra. Jag har också ojat mig över hur snabbt elektroniken tar över samtidigt som jag själv pillat på egen telefon. Visst är elektroniken bra, det är inte den jag försöker trycka ner. Men att se petanquespelarna utanför mitt fönster fick mig verkligen att reagera på hur mycket den styr oss. Vad håller vi på med egentligen?