Topeliorden

Bild hämtad från Wasa teaters hemsida (http://www.wasateater.fi/?hwr_features=jgb)

John Gabriel Borkman; en tragedi på alla vis, täckt av ett tjockt lager humor. Topeliusgymnasiet har kommit att bli ett växthus var kultur och insikt växer klar och grön. Igår planterade vi ännu ett frö när vi togs emot på Wasa teater för att ta del av John Gabriels fördärv. Märta Tikkanen skriver om Mörkret som ger glädjen djup. Regissör Peter Lüttge vänder på titeln när han beskriver sin tolkning av Ibsen med ”glädjen som ger mörkret djup”.
Trots vårsolen utanför kröp den vinterköld som utspelades på scenen tätt inpå, och skriken efter den förlorade sonen och liv som varit fick mig att rysa. Ständigt återkommande glimtar av komik gjorde den annars allvarsamma pjäsen levande och oerhört mer lättförstådd, men jag vill ifrågasätta om komedins plats i tragedin ska vara så stor? John Gabriel Borkman är likväl en pjäs som behandlar de allra mörkaste hörn och djupaste avgrunder i en familj, och den som förlöjligar ett så delikat ämne är lätt ute på hal is. Å andra sidan kan vad jag vid första anblicken uppfattat som humor varit bland de mest allvarsamma konflikter. Jag kan inte hjälpa att undra om jag i själva verket borde ha gråtit över människans natur när skickligt skådespel lockade till skratt. Vare sig jag gör rätt i att ifrågasätta eller inte, är det ett faktum att Lüttge gjort ett bra jobb i att göra en modern tolkning av 1890-talspjäsen.
”Hur svek och livslögner förgiftar en människa”, skriver Henrik Othman i Österbottens tidnings recension av John Gabriel Borkman. Dramats berättelse handlar om livet. Om att bryta sig lös. Den röda tråden formas av maktbegär och lögnen vi alla lever. Medan John Gabriel våndas till ljudet av orkestern, är var individs plåga lika stor på våningen därunder och i varje akt genomsyras var ord och handling av en intention; upprättelse. Min livserfarenhet är för liten för att ta mig ner till botten av det djup som är John Gabriel Borkman, men jag kan jag se att kampen som är livet är den samma nu som då, och jag kan förstå att John Gabriel Borkman är en lika verklig skildring som Knausgårds Min kamp eller Erik och Siri Sønstelies Jag lever, pappa. Och i ljuset från kristallkronorna, med ljudet av fotsteg i bakgrunden är ”två skuggor över den döde mannen” allt som finns kvar.