Topeliorden

Den senaste veckan har jag hört ett uttryck som lyder: att flumma runt användas en hel del i mina umgängeskretsar.  Jag måste också erkänna mig själv skyldig till att ha använt det en hel del.  Att flumma betyder alltså att pladdra på om något helt irrelevant i sammanhanget utan att egentligen veta vart man vill komma. Att flumma brukar heller inte leda till någon som helst logisk slutsats.

Jag skrev ett arbete i filosofi för någon vecka sedan. Om det är något folk uppfattar som flum är det definitivt filosofi. Mitt arbete handlade om frihet. Jag skrev om positiv och negativ frihet och lärde mig en hel del nya saker på vägen. Ibland kände jag mig dock mycket insnöad i mina tankar och tyckte det kändes som att jag flummade runt utan att varken veta vad jag skrev om eller vad jag ville få fram med mina argument. Jag skrev så många sidor jag var tvungen och lämnade in det. Häromdagen var jag och hämtade ut mitt arbete. Fullpott! Jag hade alltså flummat så snyggt att det var värt en tia, tänkte jag för mig själv.

Den allmänna uppfattningen om att filosofi är flum kan till viss del vara sann. Det är en massa frågor som ställs men inga direkta svar ges. Det är just det som är filosofi! Det finns inget rätt eller fel, filosofin vill bara att man använder hjärnkontoret till max och ställer nya, knepigare frågor till de svar som getts. Det är här det blir jobbigt för merparten människor. Frågor utan egentliga svar. Därav föds ursäkten: filosofi är ju bara flum!

Det känns som att folk, speciellt i min ålder, missbrukar ordet flum. När någon kommer viftandes med ett papper i handen och utropar: ”jag fick tio i provet fast jag bara flummade på om något helt random” får jag lust att påpeka det faktum att du i de flesta ämnen inte kommer att få fullpott av att irra omkring ett ämne utan att veta vad du riktigt pratar om. Vi är helt enkelt för anspråkslösa för att komma viftandes med pappret och utropa: ” jag fick tio i provet för att jag hade sådana utförliga svar att läraren satt och jublade under rättandet.”

Jag må ha ansett mig själv flumma om allt möjligt i mitt filosofiarbete men eftersom det verkade förståeligt allt jag skrivit så får jag vara nöjd. Min mor läste till och med igenom det och tyckte det var lättbegripligt.

Modersmålsläraren underströk idag att vi i textkompetensen inte ska flumma om onödiga saker. Jag log och tänkte att det finns två sorters människor. De som flummar snyggt och de som verkligen inte vet vad de skriver om.