Topeliorden

Skylta inte med barnet på nätet, häng inte ut bilder, vädra inte frustrationen, dela inte gullegullglädjen. Surtant, jag vet. Jag bloggade rätt ofta i ämnet barn på nätet, uppkäftigt och i barnets försvar under åren 2006-2009 på bloggen.fi om någon minns en sådan plats. Jag fick framför allt  stryk av bloggmammorna. Nu galopperar bloggföräldrar och deras gelikar hejvilt på alla sociala medier och med ett bildflöde som varvat upp in absurdum.

Ja men ”alla” gör så. Nej, alla gör inte så och min uppfattning står fast.

Nu ifrågasätter Annica Löfgren på Yle samma fenomen i sin kolumn http://svenska.yle.fi/artikel/2014/01/17/lagg-inte-ut-mig-pa-facebook-mamma och debatten ser ut ungefär på samma sätt som -06. Det finns de som tar sin barnexponering i försvar och det finns de som känner sig lättade över att någon problematiserar fenomenet. Som de vuxna vi är måste vi ifrågasätta, bråka och svänga på frågor, till och med säga stopp även om barnet själv vill att mamma eller pappa publicerar bilden eller skriver den charmerande uppdateringen.

Det riktigt lilla barnet är en liten människa med full integritet. Den bajsande, kolikskrikande, trotsande, tusengulligaste barnakroppen med de charmerande smilgroparna och de mest fantasifulla lekarna och med repliker mitt i prick – allt det underbara i just den lilla människan ska stanna just där, för sitt unikum. Dessutom, hen växer upp och snabbt går det. Rytandet kommer i retur, eller i alla fall har människan rätt till sin protest. Jag undrar just hur mina gymnasister känner inför en tidigare kändishistoria som bajsande bloggbaby för sisådär 17 år sedan.