Topeliorden

Häromdagen utövade jag min favoritidrottsgren karate. Jag brukar ha för vana att ha ganska höga prestationskrav på mig själv och ger mig inte förrän benen faktiskt viker sig under mig. Jag är envis helt enkelt.

Vi tränade slag och sparkar. Slag framåt och sparkar bakåt. Allihopa har en favoritsida som man föredrar att använda. Jag som är högerhänt gillar att slå och sparka med höger hand respektive höger fot. Igår lade jag och mina kompisar märke till hur lite vi förväntade oss av våra vänsterslag jämfört med höger. I och med att de flesta av oss är högerhänta inbillar vi oss att den högra kommer att ge bättre resultat än den vänstra. Detta resulterar i att man bara kastar fram den västra handen utan att vänta sig särskilt mycket och spänner den högra handen och lägger ner sin fulla koncentration på slaget. Sanningen är den att det vänstra slaget för det mesta blir bättre än det högra. Detta för att man inte förväntar sig ett bra resultat utan låter det bara bli som det blir.

Själv tycker jag det är intressant med dessa prestationskrav som vi så lätt ställer på oss själva. Ett råd som jag fått av min mor är att det inte löns att försöka få toppbetyg hela tiden eftersom det leder till nya och högre prestationskrav för att alltid hålla kvar det där vitsordet. Det är förmodligen detta råd som hjälpt mig igenom hela min gymnasietid.

Tänk om man för en gångs skull bara skulle ställa prestationskraven åt sidan och bara låta det gå som det går? Det kan mitt i allt visa sig att det bli bättre än man någonsin vågat hoppas på.