Topeliorden

Oftare än jag vill medge känns nätuppkoppling som Guds gåva till mänskligheten, och den tanken skrämmer mig. Den åtkomliga informationen är obegränsad, underhållningen finner aldrig ett slut och beroendet det lett till är så trivialt att det är osynligt. Filosofin må lära oss att vi är utlämnade åt oss själva, men i själva verket lämnar vi ut oss åt internet. Det finns bloggare som skriver om sina innersta konflikter och mest hjärtskärande upplevelser, det finns människor, vars kontaktuppgifter hämningslöst sprids över världen, det finns bilder på allt och mycket till. Webben har blivit verklighet till den grad att man inte kan skilja dem åt längre.
Jag tillbringar en stor del av min tid framför datorn. Jag bloggar, twittrar, facebookar och laddar upp bilder. Jag är inte mer avhållsam än någon annan. Mitt beroende är minst lika stort och mina uppgifter minst lika tillgängliga. Frågan är dock hur personligt jag låter det bli? Är att ta bort någon som vän på Facebook att deklarera mitt hat för denne någon? Hat är ett starkt ord, men trots det är många av oss inte sena att använda det och varför skulle vi? Även starka ord och kraftuttryck har sin plats. Om den platsen är på nätet var sammanhang kan vara svåra att greppa och tonfall inte har någon inverkan kan diskuteras.
Nätet, teknologin och alla de kommunikationsmöjligheter de medför kan vara något underbart och hjälpsamt, men även människor du inte ser har gränser och även det underbara bör användas med måtta.

Foto: Rebecca Junell