Topeliorden

Imorgon firar vi självständighet. I januari 2011 skrev jag följande kolumn, där mitt lullilull-liv krockar med ett annat Finland, ett land som skälver och brinner.

Skolans högtidliga självständighetsfest med en recitation, som jag sent ska glömma, av stud. Matias Strandberg inspirerade mig. Tack Matias och andra medverkande.

*****

Krig och fred

”Jag hopas att jag änu en gång komer hem, men vi komer att med lungn gå mot vårt öde, det blir snart jul men nå julpärmesjon behöver jag int hopas på mer, men Mamm glöm int bort Signe, vi hade ju tänkt förlova os till jul. Ge häne till minne nå utav mina vakraste priser, en strösjed och en sokertång. Gå dit på julafton så det blir som en hälsning från mig. Jag ber att ni inte glömer bort det, man vet int – – – det kan ju vara det sista brev jag skriver.” Raderna är skrivna av min farfar Hugo och mottagaren är hans mor. Den tilltänkta trolovade Signe var min farmor. Brevet är daterat den historiskt märkta torsdagen den 30 november 1939, dagen för vinterkrigets utbrott. Min farfar var trettioett och min farmor skulle fylla tjugoåtta på julafton. Hugo önskar att Signe på självaste julafton och på sin tjugoåttonde födelsedag ska motta ett par priser han vunnit under skidtävlingar. Han var en duktig skidåkare.

Jag läser det två sidor långa brevet flera gånger. Just vid den här passagen om ovisshet och längtan, om rädsla och mod, om omsorg och hopplöshet rinner tårarna till. Jag sväljer. De skulle ju förlova sig just den här julaftonen.

Jag slungas tillbaks in i verkligheten efter en julhelg av materiellt överflöd. Vi har just hängt upp familjekalendern 2011 på köksväggen. Jag tittar på första sidan, januari. Jag ser fem snygga parallellt löpande rader för årets trettioförsta dagar. Fem kolumner för fem familjemedlemmar. Vi finns alla här under samma tak och vi lever tillsammans, som en helt vanlig familj. Drygt sjuttio år efter att farfar skrev sitt brev sitter jag i vårt kök insvept i en ljummen men bedräglig förutsägbarhet. Skam att säga betraktar jag tak över huvudet och mat på bordet som mer än självklarheter.

Min farfar var inget vidare på stavning efter sex år av folkskola. Handstilen är ändå vackrare än många nutida. Hugo var timmerman, utanför brödfödan fiskare och båtbyggare. Signe tog hand om hushållet efter ett tiotal år som tobaksängel på Strengbergs. Själv växte jag upp under 1970- och 80-tal där grundskolan var en medborgerlig rättighet och studentexamen med påföljande akademisk utbildning en möjlig väg för de allra flesta.

Till julhelgens läsning hörde Susanna Alakoskis och Karin Nielsens Tala om klass (2007) och de finlandssvenska syskonantologierna De andra. En bok om klass (2009) och Obs! Klass (2009). Mellan pärmarna är det mycket tal om de så kallade klassresorna och klassresenärerna, det vill säga de som på ett eller annat sätt tagit sig från arbetarklass och uppåt. Jag är inte ensam om att ha gjort en sådan klassresa från arbetarklass till ”den stora, ombonade medelklassen som numera de flesta tillhör” för att låna Göran Greiders ord. Min föräldrageneration gjorde definitivt det grövsta resenärsjobbet. Klassresor är ofta kantade av känslor som svek och egoism, skuld och skam men för min egen del är grundkänslan för det mesta tacksamhet.

Med farfars skälvande frontrader i handen inser jag att min tacksamhet har rötter i farmödrars kök och de kallaste krigsfronter, i föräldrars omsorg och i det fria land till vilket jag vunnit miljonvinsten i livets lotteri. Brevet, klassantologierna och min livsberättelse strålar samman här.  Och berättelsen i sig är långt ifrån unik. Många var raderna som skickades från fronten, många var de unga kvinnor som längtade hett och oroade sig sjuka, många var barnen som föddes och mycket har vi att vara tacksamma över. Vi skriver fredens år 2011. Farfars brev blev tack och lov inte det sista.

*****

Kolumnen har tidigare publicerats  i Dagens tidning, 5.1.2011.