Topeliorden

Jag läste rektor Stefans tidigare inlägg om val och att prognosticera, att förutspå, framtiden. Att börja studera vid gymnasiet har gett mig möjligheten att prokrastinera, att skjuta fram, framtiden. Alltså det stora valet: ”Vad vill jag egentligen bli då jag blir stor?” När jag tog beslutet att välja Topeliusgymnasiet hade jag en vision om hur min framtid skulle se ut. Inte helt tydlig men någonstans där framme i dimman kunde jag skymta konturerna. Och jag visste att för att nå dit så var gymnasiet det enda alternativet.

Gymnasietiden är åtminstone tre år. Under den tiden har jag ändrats som person. Också de dimmiga konturerna av min framtid har ändrats. Vissa har blivit skarpare medan andra bleknat bort. I den här åldern utvecklas och ändras alla som personer. Jag vet att det  finns många som redan i högstadiet vet att de vill bli bilmekaniker, frisörer eller något annat. För dem var valet inte svårt. Men det går mycket bra att bli frisörer eller bilmekaniker fastän man gått i gymnasiet. Men dessutom kan man också bli kärnfysiker, hjärnkirurg, brottsmålsjurist, marinbiolog  eller ekonomiprofessor. Eller något annat som kräver fortsatta studier. Gymnasiet har alltså den fördelen att det inte utesluter några framtida studieval.

Att mitt val föll på Topeliusgymnasiet berodde  på närheten till skolan och dess utbud av speciallinjer. Gymnasiet erbjuder speciallinjer som: naturvetenskap, företagskunskap och innebandy. För mig var det  naturvetenskapslinjen som lockade mest. Valet att läsa extra fysik, biologi, kemi och matte blev både himmel och helvete. Extra kurser innebär extra mycket läxor, självstudier, få håltimmar och  annat elände. Det positiva är att jag har fått möjlighet att fara på en massa studieresor, t.ex. till München, Genève och CERN. Jag har även fått en djupare inblick i ämnen som jag tycker är intressanta. Ämnen som kanske kommer att träda fram någonstans ur min suddiga framtidsdimma.

Alla val går inte att prokrastinera hur länge som helst. Så småningom närmar sig det val jag ska göra efter studenten. Lite klokare har jag i alla fall blivit. Dels genom kunskaperna som lärarna lyckats banka in i mig och dels genom kunskaperna om mig själv, om vad jag vill göra och vad jag vill bli. En sak är åtminstone säker: i sommar blir det inryckning i det militära. Och som jag och mina kompisar brukar skämta: ”Om man int komber på nå annat kan man ju allti bli stammis!”