Topeliorden

Likasom föregående skribent befann jag mig bland författare ikväll. Jag fick ta del av en mycket intressant novemberuppläsning med många olika nyanser av litteratur. En sådan varietet av olika skrivande människor trodde jag aldrig jag skulle se i ett och samma rum. Vi fick ta del av kulturskillnader med en liten släng av humor för att inte göra allting alltför allvarligt, en av författarna sade rakt ut före hon läste högt att om man tycker något är roligt ska man skratta. Vi kan inte bli så allvarliga så vi inte kan skratta vid humoristiska inslag.

Jag gillade verkligen konferencierens lilla inledande historia. Han hade mött en kompis som frågat honom vad det som kallas skönlitteratur egentligen är för något. Han hade svarat att det är historier som inte nödvändigtvis behöver vara sanna men som måste verka trovärdiga. Den förklaringen fick mig att dra en aning på munnen. Det var fint sagt.

Några delar var synnerligen fulla av mystik, tankar och känslor som var svåra att få grepp om men berättade med en röst som fick mig att vilja återgå till ljudböcker. Det är så fantastiskt att höra berättelser läsas upp för en.

Det berättades en bakomliggande historia om en bok. Om jag inte skulle hört den historien skulle jag aldrig ha tänkt tanken att läsa boken i fråga. Nu känns den smått lockande.

Några damer satt framför mig och ett par vänner. De vände sig om och sade att om 20 år är det vi som står där och berättar om våra böcker. Vi log åt dem och instämde skämtsamt. Jag kan inte säga annat än att det inom mig tändes en gnista.