Jag är abiturient. För några veckor sedan lämnade jag skrivsalen för sista gången i höst. I fem timmar och sju minuter satt jag i skrivsalen och krampaktigt kastade ner allt jag kände till om hjärtsjukdomar, tobakslagar och näringsämnen på konceptpapper. Efter dessa fem timmar och sju minuter var själen fri från press och huvudet sjukt av allt tänkande. Höstens studentskrivningar var över, och vad jag i den stund jag gick ut ur skrivsalen kände var inte alls lika ljuvligt och befriande som jag i flera veckor tidigare hade föreställt mig. Jag var visserligen fri från press, ja, stressen var över och jag hade fått mitt liv tillbaka. Ändå pågick det inom mig en storm av känslor. En storm som varnade mig om att jag nu är ett steg närmare studenten, framtiden och mitt liv.
Missförstå mig inte. Jag är en gymnasist med precis samma mål som alla andra i min årskurs, nämligen att bli student. Visst ser jag fram emot fortsatta studier, att flytta hemifrån och att möta nya utmaningar, men samtidigt är jag något otroligt rädd. Vissa dagar känns det som om jag bara vill stanna tiden. Lämna i nuet. Lämna i min trygga skola i vackra Nykarleby med vänner och lärare som känner mig. Lämna i det lilla samhälle jag tillhör. Lämna i byggnaden som ger mig trygghetskänslan jag under två år i Topeliusgymnasiet blivit beroende av.
Hela hösten har jag haft den där känslan, en sorts oro, utan att riktigt veta varför. Länge tänkte jag att det är människorna som jag mest kommer sakna, att jag kommer sakna förståelsen och känslan av att alltid ha något nytt att ta till mig för att växa som person. Visst kommer jag sakna lärare och elever, men med närmare eftertanke är det själva tryggheten, stämningen som finns i luften som jag kommer sakna. Jag har alltid varit av den åsikten att människan bör vidga sina vyer och att gå vidare mot nya utmaningar, men även om jag taggad och förväntansfull längtar till vita mössan kan jag ändå aldrig ärligt påstå att jag inte skulle känna rädsla eller osäkerhet, för det gör jag.
Jag har otaliga gånger hört lärare säga att abiåret är det år när en gymnasist växer och mognar som mest. Detta är något jag aldrig riktigt förstått eller tagit till mig, men som jag nu är helt övertygad om. Jag tror också att abiåret är ett år fullt av ångest och förvirring, men också insikter; insikter om vem vi varit, vem vi är och vem vill bli. Abiåret är det år när skolan plötsligt går från att ha varit något som hos ungdomar uppfattas som ett fängelse till att bli en plats fullt av minnen. Det sker en mognad, helt enkelt, och abiturienter lär sig använda förnuftet och dra nytta av sina goda egenskaper. Abiåret blir sentimentalt, lärorikt och helt underbart fantastiskt. Vi förbereds inför att stiga ur vår trygga, lilla miljö ut i stora världen som sårbara unga vuxna. Visst blir alla abiturienter i något skede rädda och tveksamma, jag är knappast ensam om att bära på de känslorna, men förhoppningsvis följs dessa negativa känslor av en insikt. En Insikt om att det här faktiskt är sista året och att vi måste dra maximal nytta av varje dag, ta till oss av ord och känslor och på så vis förbereda oss inför de nya utmaningar vi står inför om mindre än ett år.
Facebook
Instagram
Skolans Hemsida
Du sätta ord på de känslor och tankar som vi abiturienter bär på Alicia. Mycket vackert skildrat!
Tack ska du ha, Johanna! Även om jag vet att jag inte är ensam om dessa tankar känns det lugnande att få bekräftat att andra också är lite förvirrade och skrämda. Alla befinner vi ju oss i samma situation, och detta bör vi dra nytta av. Istället för att bolla med våra tankar ensamma kan vi bli en grupp, slå ihop våra hjärnor, lära oss av varandra och på det sättet få lite hjälp på vägen!
Vackert! Fint skrivet!
Du har satt ord på en känsla som jag tror många
känner igen. Jag minns själv hur märkligt spännande och skrämmande det kändes
när studentskrivningarna var över, jag hade fått mina betyg och min studentmössa och
jag insåg att nu är det här avklarat, det välbekanta och trygga. Nu skulle vi skiljas, alla gå åt
olika håll och vem visste när vi skulle ses igen? Och vad skulle vi skulle vi studera? Vart skulle vi flytta och vad skulle vi bli?
Många känslor och en hel del frågor. Svaren kommer med tiden och de kan också förändras. Njut av den här tiden och var stolt över det du och ni åstadkommit hittills. Fint jobbat!
Din text får mig att tänka på Karin Boyes ”Bryt upp, bryt upp. Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.”
Tack ska du ha! Ja, jag hoppas och tror att svaren nog kommer med tiden. Vi måste få vara lite förvirrade och ”lost”, det hör till och det är viktigt.
Ojoj, om du och ni alla bara visste vad mycket roligt, krejsigt, svindlande, provocerande, ögonöppnande, omtumlande och alldeles underbart som väntar på er utanför skolans väggar, bortom den lilla staden. ”Ja visst gör det on när knoppar brista, varför skulle annars våren tveka?” konstaterar samma Karin Boye i en annan dikt.
Ni växer nu så det knakar, ont ska det på något sätt göra. Annars är något fel. Klokt ändå att ta vara på de dagar som nu är, gräva där ni står, blöda där det blöder för att sedan kunna gå vidare. Det är och blir ett roligt år. Valet är fritt för envar: att växa vidare, eller växa fast.
Ja, det kan jag tänka mig, och som jag i mitt inlägg skrev känner jag en slags längtan men samtidigt vill jag sakta ner. Ibland känns det som att det går för snabbt. Vi formas ju av allt runt omkring oss så jag menar, vem är jag utan denna miljö och dessa människor? Det är bara att vänta och se, och göra det bästa av situationen, leva just nu helt enkelt.
Fullträff.
Under mitt abiturientår fick vi som uppgift att upprätthålla en loggbok. Det var vår nya modersmålslärare som införde konceptet, och det kändes som något ”outside the box” jämfört med vad jag tidigare upplevt som rentav tråkiga grammatik-och litteraturstudier inom ramen av ett ointressant ämne med många obligatoriska kurser. Man skulle skriva loggen i sann författaranda, ”inte en dag utan en rad”. Min bok var röd, och jag hade valt den omsorgsfullt i bokhandeln, som förstås fortfarande står kvar i Nykarleby.
För några veckor sedan bläddrade jag min loggbok i min lilla arbetslägenhet, där jag övernattar någon natt i veckan. Dit har jag tagit med mig det mest väsentliga och en del sådant som inte ryms i hyllorna hemma i vår tvårummare. Loggboken (som eleverna nuförtiden uppenbarligen skriver som blogg istället, vilket ju är ett fint samspel mellan tradition och modernt tillvägagångssätt) har varit en motivationskälla åt mig sedan dess uppkomst, och jag har ofta roligt åt mina dels naiva och dels målmedvetna skriverier i den. Boken är skriven 1998, och nu kommer jag inte ihåg datumet och den exakta ordföljden, men ca en månad innan de första studentskrivningarna på våren finns en sida jag ofta läser. Där står ungefär såhär:
”Ångest! Det är bara några månader kvar av denhär tryggheten, och sedan måste jag stänga dörrarna till världens varmaste samhörighet för evigt. Gymnasiet, jag kommer att sakna dig! Jag är inte redo att kliva ut i den elaka världen…”
Så det ser ut som om du är varken först eller sist med dina taknar, precis som inte jag heller har varit det. Så ska det vara, för det är en gåva värd att omfamna att man identifierar vad som känns bra för att kunna eftersträva det i sitt senare liv och undvika att hamna i det motsatta. Att det sedan går att hävda att det finns något extra i just den atmosfär som råder i din lagom stora skola är något som vi Nykarlebybor bara känner till.
Kopplat till Johannas inlägg om att välja böcker istället för filmer kan jag bekänna att jag lärde mig läsa böcker ordentligt först i gymnasiet, i min modersmålslärares regi. I en av mina favoriter säger huvudpersonar att hans mål med livet är ”att få måttet fyllt” i sin törst efter erfarenhet och visdom. Ångesten att bryta upp är bara en liten del i den process där du får ditt mått fyllt. Att det nu känns som en stor tröskel är oundvikligt för att du ska se att det finns utrymme ovanför det du trodde var måttets övre kant. Bra så, och ett jättefint blogginlägg av dig!
Tack så mycket för din kommentar, och tack för att du delade med dig av dessa rader från din loggbok!
Det betyder mycket för mig, och säkert jättemånga andra, att höra att ångest och rädsla är helt normalt under sista skolåret, och att det är helt OK att känna sig liten och osäker, att vi alla ändå kommer klara oss fint. Precis som du skriver så är jag absolut inte först och inte heller sist med mina tankar. Jag tror tvärtom att exakt varje abiturient i något skede känner ångesten, men att alla kanske inte kopplar den till gymnasiet och detta sista skolår. Ibland känns det som en överdrift, allt detta, men jag försöker istället se den som ett slags bevis på mognad och på allt annat som gymnasietiden gett mig.
Och jo, det där med loggboken gav mig inspiration. Jag måste skapa minnen och se till att bevara dom, inte bara i huvudet utan som bilder, skolarbeten och skriverier. Jag tror att jag kommer precis som du att i framtiden vilja läsa och minnas för att se vad som förändrats och för att få känna allt detta igen, bli abiturient för en stund, helt enkelt.