Topeliorden

”Det är tomt, det är bränt, det är härjat och kalt.” Diktraden är Gustav Frödings och den skrevs 1896. I en solig sensommarkväll 2013 hänger tonåringarna över kravallstaketet med våt blick. De firar Allsång på Skansen  och 117 år senare sjunger de högt tillsammans med Fröding. I teverutan  kan jag se att de unga kan varje ord, varje stavelse av Frödings dikt Strövtåg i hembygden.

Förtjänsten är det svenska bandet Mando Diaos.

.

De har med sin fullängdsskiva Infruset grävt fram Frödingtexter som de tycker att har något att säga åt oss idag. Och Mando Diao har lyckats i sin arkeologi och musikaliska arkitektur. De bygger teman kring evighetsfrågor som saknad och ensamhet, kring längtan och tomhet.

Som intro till klassikerläsning spelar jag upp Strövtåg i hembygden för årets abiklasser. Fröding och Mando Diao blir en ingång till problematiseringen av klassiker och kanonläsning, kring klassikerstatus och elitism, kring finsmak och fulsmak. De kanoniserade raderna blir ett exempel på en text som spränger tid, som når nya generationer, som innehåller eviga och allmänmänskliga teman.

”Det är tomt, det är bränt, jag vill lägga mig ner” fortsätter texten. Ja, jag vill lägga mig ner bland orden och melodislingorna. Jag vill höra mer, finnas mer i de rader som skrevs en gång för länge sedan. Fröding blir verklig och levande, det är melankoliskt och vackert.