Topeliorden

Ett första intryck ger något av en världsbild. Det ger en bildning i det man inte vet något om. Med de nyanser jag ger av mig själv kan jag måla upp en hel tavla. Tavlan kan vara gul. Att gult uppfattas som optimism, upplysning, glädje, lycka, intellekt och energi står det på Wikipedia. Jag tillbringar mycket tid bakom kameran och så länge jag befinner mig där känner  jag mig bekväm. Där kan jag  vara den gula personen. Placera mig då framför linsen. Där kan jag studeras på djupet och åskådare kan själva fylla ut min tavla med mängder av färger. Jag kanske inte får måla allt själv och kanske blir jag inte alltid så nöjd med bilden av mig.

Jag har alldeles nyligen läst Jonas Gardells senaste verk, Kärleken. Den är så väl upprörande, som älskvärd. Den må ha väckt avsky, men också medkänsla. Medkänsla för det som är annorlunda. Det som diskriminerats och som fortfarande trycks ner. Bilden jag fick av Kärleken var färgglad. Redan innan jag öppnade boken visste jag att den skulle utmärka sig. Den är ju en Gardell. Klart den skulle vara bra! Med den inställningen plöjde jag igenom berättelsen och jo, den var bra. Var det då berättelsen i sig, eller bara min inställning som fick mig att dra den slutsatsen? Kunde jag på samma sätt bestämma mig för att aldrig mer ha fördomar mot någon, och sedan aldrig mera döma andra individer? ”Du har tänkt allt som sagts om mig. Du kan tro allt du hört om mig”, sjunger Kent. Är det något man bundit sig till att leva efter som människa? Det sägs att vi är den mest intelligenta varelsen på jorden. Vi kan tala, vi kan tänka och behöver inte drivas av våra instinkter. Vi är självständiga varelser. Jag vill vara en del av den självständigheten. Jag vill måla min egen tavla och kanske använda lite mer gult. Jag vill kunna se vad alla andra målat, utan att attackera med en egen pensel och palett.

Solsken värmer, solsken är gult.

Foto: Rebecca Junell

Rebecca Junell