Topeliorden

När jag var yngre trodde jag att det var lätt att leva. Att alltet kretsade kring dagens humör och att det egentligen bara handlar om att hänga med. Att det handlar om att kunna dansa med till tempot av en höstlövsvirvel i vinden. Om att springa till skolan och sedan springa hem igen. Att alla dagar följs upp av andra dagar och att händelseförloppet aldrig skulle ta slut. Jag minns att jag stod i den lokala bokhandeln med min mamma och jag minns hur jag tyckte att det doftade vuxet där inne. Jag drömde om goda glassmaker och hur framtidens gator skulle se ut. Jag såg livet som ett evigt schackspel utan rutsystem. Med egna regler. Ett sådant som man kunde spela med mormor, om hon orkade och hade tid.

Jag kan efter tilltagande ålder (jo, jag är aderton år nu) konstatera att det kanske inte riktigt är så lätt. Men jag minns ibland den där tiden. När tiden var oändlig och när man sprang till skolan och sedan sprang hem igen.

Och nu sitter jag här. Nu är jag tillbaka. Och jag kommer antagligen inte förändra världen i år heller. Men jag kan iallafall försöka. Och jag kan försöka tillföra något vettigt till något slags sammanhang för någon eller något. Det är värt ett försök. För om jag inte försöker nu, så kommer antagligen alltet alltid att förbli sitt eget allt för alltid. Ingen skillnad om jag existerar eller inte. Alltet är alltet. Och utan mig är alltets allt för alltid alltets allt. Det låter ganska skrämmande, inte sant? (Jo, det gör det. Men det gör det delvis för att jag försöker låta smart och lyrisk här nu. Jag vill verka beläst i mål om att någon kanske har lust att komma tillbaka och läsa mer i ett senare skede). Jag är tillbaka nu. Och jag kommer antagligen inte förändra världen,  inte idag och antagligen inte heller imorgon.

Men jag kan ju iallafall försöka skriva lite. Nu när jag ändå är här. Och jag kan springa till skolan imorgon och sedan springa hem igen. Det kan jag göra.

(Foto: Jennifer Thors)

Jonas Forsbacka, Topeliusgymnasiet