Inför skolans stora teaterresa i maj läser jag om Vilhelm Mobergs utvandrarepos. Berättelsen om Kristina och de andra virvlar genom tid och rum, genom språk och ord som känns avlägsna men ändå som muld under naglarna.
Ordet ”liknöjd” är ett exempel på ett sådant ord. Att vara ”liknöjd” innebär att vara ”helt ointresserad om person, handling e. d.”, synonymer är ”likgiltig, apatisk” (Norstedts stora svenska ordbok). Passagerarna på briggen Charlotta ligger liknöjda på undre däck och lyssnar till oceanens vrålande storm, de orkar inte längre vara rädda för döden eller havet eller ovissheten. Sjösjukan och skörbjuggen har ätit upp dem inifrån, ångesten har övergått i en apatisk liknöjdhet.
Jag talar ofta om vikten av att vidga språket, utöka ordförråd, våga sig på nya uttryck och formuleringar. För de unga kan det kännas som att göra sig till eller att vara fin och tillgjord. Jag vill svänga det till att just vidga språket, erövra dess fulla bredd och djup. Att vidga språket innebär också att resa bakåt. Att läsa Mobergs sekelskiftessvenska kan vara en sådan resa och ordet liknöjd blev en sådan för mig.
Facebook
Instagram
Skolans Hemsida
”Jag tänker – alltså gör jag mig till!” T. D.
Jan, precis så blir det lätt. Jag tycker att vi ska åbäka oss, breda ut oss i orden, vältra oss i dem, ligga i en språkmarinad istället för att drabbas av Jante. Så naiv är jag att jag tror att ord kan förändra en värld, åtminstone bättre än knytnävar och vapen.