Topeliorden

Aksel Sandemose – En flykting korsar sitt spår, 1933

1. Du skall inte tro att du är något.
2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.
3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.
4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
5. Du skall inte tro att du vet mer än vi.
6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.
7. Du skall inte tro att du duger till något.
8. Du skall inte skratta åt oss.
9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
10. Du skall inte tro att du kan lära oss någonting.

Det är nog något som de flesta människor, iallafall finnar, är bra på, att inte tro att vi är något. Det kan ju bara vara min egna uppfattning om människan men jag har iallafall aldrig träffat någon person som sett mig rakt in i ögonen och sagt: ”Ja, jag är bra på att spela gitarr.” För det skulle ju vara narcissistiskt… eller skulle det?

Jag har lite dåligt självförtroende, som de flesta, och jag skulle kunna skriva en lång lista på saker som jag är dålig på, men om jag skulle bli bedd att skriva en lista på saker jag är bra så skulle jag nog behöva tänka en lång stund, inte för att jag inte vet vad jag är bra på, utan för att jag är rädd för att säga att jag är bra på något för folk skulle ju kunna tänka att jag tror jag är något. Så varför är det så otroligt svårt att våga säga: ”Ja, jag kan och jag är bra!”

Jag känner mig lite som en sjuttioårig gubbe som tycker att ungdomar är lata och inte kan gå 5 minuter utan sina telefoner när jag säger att sociala medier är ett problem här, men det är sanningen. När jag scrollar igenom Instagram om kvällarna innan jag går och lägger mig ser jag många selfies, selfies med en hel del kommentarer dessutom, och de flesta av kommentarerna består av hjärtan, emojis och ”finis”. Detta är ju härligt, folk som sprider glädje till den här personen. Men när jag tittar lite närmare så ser jag hur den person som lagt upp selfien säger ”Nej, du e”. Jag hör inte till den gruppen som tänker så mycket på utseendet, mode och status så det kan ju hända att jag har helt fel nu, men varför inte bara säga tack, eller ses man då som egoistisk eller självälskande? Varför ses jag som självupptagen om jag själv säger att jag är bra på något eller om jag är snygg medans det är helt okej när andra gör det åt mig?

Det hela har väl blivit lite bättre nu tack vare feminismen och de som faktiskt vågar stå upp men det hela gör mig ändå lite förvirrad, så jag har gett mig själv ett löfte: När folk ger mig en komplimang eller frågar mig vad jag är bra på så ska jag säga tack! Ingen tvekan! Jag är bra och jag vet det!