Topeliorden

Jag vet att det är dumt att titta i kommentarerna till Yles artiklar på nätet. Idiotiskt rentav. Bästa sättet att förstöra sin dag på. Men jag är fruktansvärt nyfiken på vad människor har att säga om artikeln Att gå på restaurang kan vara livsfarligt för allergiker: “Okunnigheten är obegriplig”. Den handlar om hur svårt det kan vara att äta ute om du helt enkelt inte tål vissa födoämnen. Jag vet inte varför jag blev så nyfiken på kommentarerna. Kanske hoppades jag på att hitta medlidande. Förståelse. En liten aning tröst. Jag har själv celiaki, vilket betyder att jag inte kan äta gluten, och alla typer av restaurangbesök gör mig nervös.

Men ät inte på restaurang då. Problem solved.

Pang. Rakt i hjärtat. Varför trodde jag ens att någon skulle visa medlidande? Jag är ju problembarnet. Elefanten i rummet. Jag försvårar matlagningen och ger andra dåligt samvete genom att försiktigt påpeka “jag är glutenfri”. Såklart jag skulle göra allas liv enklare genom att stanna hemma och knapra på mina riskakor i tyst, glutenfri stillhet. Då skulle jag inte vara hotad av andras oförsiktighet i köket.

Jag vet att det är farligt att dra snabba slutsatser, speciellt anklagande sådana. Men orden ser ut som ett elakt allätarflin. Men ät inte på restaurang då. Problem solved. I dagens värld är det ganska svårt att klara sig utan att någonsin äta ute. Det skulle i praktiken betyda att jag, eller andra personer med allergier eller ekvivalenta besvär, aldrig skulle kunna lämna våra hus. Till jobbet går det förstås att ta en lunchlåda. I skolan borde dietmaten vara säker. Men att åka längre bort än en lunchlåda räcker skulle vara omöjligt. Jag skulle aldrig kunna åka utomlands, eller till städer där inga förstående släktingar är bosatta, eller på läger. Vi skulle bli eremiter i våra egna hus. Det är inget liv. Det är isolering. En elefant på zoo. Det skulle en person med specialdiet förstå. Men en person som aldrig behövt fundera på vad en köttsås, en chokladstång eller en buljongtärning innehåller förstår inte.

Det är inte så att allergiker, celiakier och andra som för allvarliga problem med födoämnen bara lutar sig tillbaka och sedan klagar när andra människor gör bort sig. Att undvika “fel” mat är ett heltidsjobb. Ett jobb som innebär att lusläsa och förstå innehållsförteckningar. Att vara skeptisk och en liten aning paranoid. Att säga nej till mat även om den ser underbart god ut. Att försöka vara till så lite besvär som möjligt, men samtidigt vara en elefant i en porslinsbutik. Och att i tid och otid utveckla sina handlingsplaner. Jag har till exempel en plan för “hur du får ut det mesta av en hotellfrukost som celiakier”. Den innehåller följande knep: ät ägg i alla former, det är mättande. Om det inte finns glutenfritt bröd, gör rullar av köttpålägg och ost och ät dem. Ät frukt. Ta en skål naturell yoghurt, skiva i en banan från fruktdisken och blanda i honung från påläggsbordet eller kaffe- och tebordet. Om det finns ett begränsat antal glutenfria bröd, fyll dem med ost, skinka och så mycket paprika, tomat, gurka och sallad det bara ryms. Håll dig borta från cornflakes och müsli. Nöden är uppfinningarnas moder: den här planen kom jag inte på under en natt, utan den är resultatet av mångårigt empiriskt arbete.

Det är antagligen för mycket att be om förståelse. Bara för att jag har celiaki kan jag inte sätta mig in i en äggallergikers situation, och lika lite kan en person som kan äta allt sätta sig in i min. Kommentaren borde alltså inte påverka mig. Den är bara ett uttryck för vanlig okunskap. En oskyldig elefant som snubblat in i en porslinsaffär. Jag ska inte förvänta mig något annat. Jag ska bara lugnt sitta kvar i mitt eget lugna kök och fortsätta tugga på min glutenfria brödskiva, som är hembakad och därför säkert inte kontaminerats med lite vetemjölsdamm. Problem solved.

Så varför gör jag inte det då? Varför sätter jag mig vid en dator och skriver ihop arga blogginlägg istället? Jo, nästan sju år med celiaki kan göra en människa lite bitter. Bitter av att se människor servera mig knäckebröd när alla andra får tjocka limpskivor, och se ut som om de borde bli helgonförklarade för det. Bitter av att tacka för knäckebrödet för att alternativet är att vara hungrig. Bitter av att än en gång förklara att nej, jag dör inte av att äta gluten, det förstör bara luddet i min tunntarm som tar upp näring, och det är jag ganska fäst vid. Och så dyker en självutnämnd problemlösare upp och föreslår helt nonchalant att jag, och alla allergiker, intoleranta med flera borde stanna hemma för evigt. Såklart jag blir sur. Det är en påminnelse om att jag är ett problem, ett olösligt problem, för celiaki är per definition en kronisk autoimmun sjukdom. Och jag vill inte vara ett problem, eller en eremit, jag vill bara vara en människa mår bra tack vare en specialdiet.

Grejen är att vi inte nödvändigtvis behöver förstå varandra. Vi behöver bara ha fakta. Jag kan inte sätta mig in i en äggallergikers tillvaro, men jag vet att om de äter en rätt som innehåller ägg kan de få en anafylaktisk chock och dö. Jag vet att jag aldrig skulle vilja vara den som serverade rätten. Jag vet att ingen väljer att bli äggallergiker, celiakier eller något liknande. Om fler hade den vetskapen och kunskapen skulle vi kanske kunna gå ut och äta utan att nästan vara illamående av nervositet.