Topeliorden

De flesta av oss som har tittat-eller som jag, sträckkollat-första säsongen av Netflix’s thriller,- och science fiction-serie Stranger Things (2016) har sett fram emot den andra säsongen ett tag nu. Med höga förväntningar satte jag och mina vänner oss ned framför tv:n och tryckte “play” på kreationen som bröderna Duffer har regisserat. De välkända tonerna i introt drar igång och jag känner redan att det har varit värt väntandet.

Vi återvänder till den lilla staden Hawkins ett år efter händelserna i säsong ett. Will (Noah Schnapp) får kämpa efter de traumatiska upplevelserna han var med om i the Upside Down men inser snart att det bara inte är hemska tillbakablickar som hemsöker honom utan kanske något annat.

Medan detta pågår tappar Mike (Finn Wolfhard) sakta hoppet om att någonsin få kontakt med Eleven igen efter att hon offrat sig för han och hans vänner Dustin (Gaten Matarazzo) och Lucas (Caleb McLaughlin) i slutet på första säsongen. Jag måste medge att jag flera gånger under säsongen blivit känslosam p.g.a. Mike och Elevens hjärtskärande förhållande.

Som sagt har förväntningarna varit stora inför Stranger Things 2, och nu när den äntligen är här kan jag säga att bröderna Duffer har ännu en gång skapat någonting lyckat. Det finns alltid den risken med att göra en uppföljare till en succé som Stranger Things, att det blir en upprepning med de saker som tittarna tyckt om i första säsongen och att det snabbt blir uttjatat. Men så blir det inte, nya karaktärer introduceras och handlingen går varken för snabbt eller för långsamt framåt så tittaren hela tiden är på alerten. Serien ger åskådaren tid att fundera på vad en del händelser kan betyda och hur det kommer att fortsätta.

Illustration gjord av Moa Mattbäck

Precis som i första säsongen är jag imponerad över hur duktiga skådespelarna är och speciellt de unga skådespelarna i huvudrollerna. Millie Bobby Brown i rollen som Eleven använder sig mera av blicken för att föra fram det karaktären känner än vad hon använder sig av ord och hon lyckas mycket bra med det.

Även om jag själv är uppvuxen långt efter 80-talet känns det ändå nästan som att jag vet hur det skulle ha varit att växa upp då när jag sett Stranger Things som är känd för sin 80-talskänsla. Arkadspel, musik och klädstil är några av de saker som lyfts fram. Serien har bidragit till ökat intresse för 80-talet och kan vara en av orsakerna varför skräckfilmen It (2017) utspelar sig på 1980-talet och inte på 1950-talet som i boken av samma titel skriven av Stephen King. 

I och med att nya karaktärer introduceras, introduceras även ny dynamik äldre karaktärer sinsemellan. Mike finns där för Will när det är som svårast och vem förutsåg att Steve (Joe Keery) skulle ansluta sig till gänget för att hjälpa dem? Inte jag iallafall! Den gamla dynamiken finns förstås fortfarande där och bröderna Duffer leker med tanken på Nancy (Natalia Dyer) och Jonathan (Charlie Heaton) tillsammans. 

Enligt min åsikt var det svårt att inte sträckkolla Stranger Things 2 eftersom spänningen bara fortsätter genom hela säsongen och jag ville hela tiden veta vad som skulle hända. Själv skulle jag uppmana de som ännu inte sett säsong två att genast gå in på någons Netflix och börja titta, eller åtminstone kolla på trailern här!