Topeliusgymnasiet i Nykarleby

Emma Löfdahl

Om att formulera tankar

29 May , 2017, 13.19 Emma Löfdahl

 

Bloggskrivande har gått väldigt trögt för mig den senaste tiden. Jag började fundera på varför det gör det och jag tror det är för att blogginlägg inte är min textgenre. Mina tankar kommer inte till rätta här och ibland känns det svårt att formulera mig. Jag började tänka, då jag ändå älskar att skriva fiktivt, att det är där jag ska låta mina tankar och åsikter komma ut. Skönlitteratur är min domän och jag tror det är där mina tankar kommer till rätta. Egentligen borde jag inte skriva blogginlägg eftersom det är för verklighetsförankrat i förhållande till mitt sätt att uttrycka mig.

Jag tror inte på att man måste skriva åsiktstexter för att få fram sina åsikter, det går lika bra att göra det i skönlitteratur. I skönlitteratur får jag dessutom så mycket friare händer kring hur jag ska uttrycka mig och framföra mina tankar och åsikter, vilket jag tycker om. Egentligen är det inte så mycket åsikter jag vill få fram utan det är tankefragment som driver mig. Jag vill slänga ut en tanke i cyberrymden eller i tryck på papper och få folk att tänka. Förundras. Stanna till en liten stund.

Jag vill skapa stämningar och ögonblick, glädje och frustration, subtila antydningar och vrålande åsikter, röda trådar och förvirrande detaljer. Det kommer sig inte lika naturligt i ett blogginlägg som i prosa och poesi (eller skådespel). Jag tycker så mycket bättre om att få fram det jag vill säga i skrift på ett fint och kanske inte så självklart sätt. I åsiktstexter blir det så lätt att jag måste skriva mitt budskap svart på vitt. Inte för att jag har något emot att säga vad jag tycker eller slänga mina åsikter i ansiktet på något, men jag formulerar mig så lätt klumpigt och tråkigt i sådana situationer. Om jag en gång skriver, vill jag skriva det bra.

Jag tror att alla ser världen på ett unikt sätt. Vi har alla gått igenom olika erfarenheter i livet, befinner oss i olika situationer och har olika personligheter. Det tror jag gör att ingen upplever världen på samma sätt. Det kanske är därför jag tycker om att formulera tankar, historier, sagor och förnimmelsefragment som om de vore från en svunnen värld. De är från min värld, där jag får beskriva dem hur jag vill utan att någon kommer och säger att världen inte fungerar så eller att jag skildrar en händelse på fel sätt. Det är min värld och jag gör det på mitt sätt. Andra får göra det i sin värld på sitt sätt och sedan kan vi förundras över hur olika vi ser på världen och hur mycket vi har att lära av varandra. För det har vi, vi har så mycket att lära av varandra.

Det känns lite ironiskt att jag skriver att jag inte kan uttrycka mig ordentligt genom blogginlägg, i ett blogginlägg. Men världen kan vara lite ironisk ibland, så då tänker jag låta mig själv vara det också. Jag har ingen aning om något att det jag skriver stämmer eller har rim och reson för någon annan än mig, men det är inte det viktiga. Jag slänger ut tankefragment i cyberrymden och hoppas att det får någon att tänka till.

Kommenteringen är stängd.