Topeliorden

Vårens skrivarkurs fick i april besök av författare Mia Franck. Mia utmanade gruppen i hur en litterär karaktär tar gestalt. På tavlan växte en tankekarta fram – karaktären hette Margareta Enkvist, hon var bokförare och 62 år gammal.

Skrivargruppen kunde inte låta bli att skriva en novell med Margareta Enkvist i huvudrollen. Varje deltagare fick i uppgift att skriva vidare på föregående avsnitt och till sist hade vi en titel. 

Topeliusgymnasiets skrivargrupp presenterar härmed den fyrdelade sommarföljetongen Sökes: verklighetsflykt. Fyra måndagar med start den 6 juni kan våra läsare se fram emot ett nytt avsnitt. Trevlig läsning!

****

Sökes: verklighetsflykt – första avsnittet

“Att hon aldrig lär sig” tänkte Margareta om Anna-Lenas odiskade kaffekopp och lunchtallrik. På tallriken låg resterna från Anna-Lenas lunch, tydligen någonting med lax som nu spred en sunkig stank över pentryt. I koppen simmade skuren grädde i morgonens kaffe.

Med ett fnys vred Margareta på vattenkranen, krokade av diskborsten från torkstället och fuskdiskade bort den intorkade laxen. Särskilt hårt satt dillen fast. Diskmaskinens lucka smällde Margareta på smalbenet då hon var klar och skulle plocka in disken. “Det då till” mumlade hon. Margareta Enkvist, 62 år och bokförare var en ordningens kvinna. Hade alltid varit, åtminstone utåt.

Margareta stampade genom den gula smutsiga korridoren, fortfarande på dåligt humör, förbi Anna-Lenas rum och fram till sitt. Ett korsdrag bildades när hon öppnade kontorsdörren och bilderna av trädgårdar som var fasttejpade på väggarna prasslade i vinden. Deras ljud och synen av dem lugnade henne genast.

“Vad gör jag egentligen här?” suckade Margareta och satte sig i sin stol med en duns. “Jag borde göra som i den där boken, som den där hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”, tänkte Margareta och tittade längtande på bilderna och på sitt öppna fönster. Tankarna var lång borta i fjärran länders trädgårdar när ett gällt ljud avbröt hennes dagdrömmande. Margareta hoppade till så att hon smällde sitt jeansklädda knä i det gamla skrivbordets kant. Den vita sladdtelefonens ljud fick Margareta att återvända till vardagen.

Hon behövde inte ens svara för att veta vem som ringde. Sladdtelefonen hade sedan länge stått nästan oanvänd till förmån för mobiltelefonen och det var sällan någon annan än Jarmo, Margaretas särbo, som ringde till den. Jarmo var, till skillnad från Margareta, inte särskilt ordningsam och det var en av orsakerna till att de var just särbos. Men på senare tid hade Jarmo pratat allt mer om att sälja sitt hus och flytta in hos henne, en ovan tanke för Margareta som bott ensam största delen av sitt liv. Hon trivdes med stillheten och att få ha hela dubbelsängen för sig själv. Ingen som lämnade upp toasitsen, ingen som hade invändningar mot hennes val av TV-program om kvällarna.

Nu sneglade hon på telefonen. Den ringde fortfarande och signalen tycktes bara bli allt ettrigare, för att sedan dö ut. Tystnaden som sänkte sig över kontoret var öronbedövande. Hon borde ha svarat. Borde. Hon hatade det ordet, det där lilla ordet som ramade in hela hennes liv, som satte gränser och fick henne att sitta i det grå kontoret dag efter dag.

Margareta sköt telefonen längre ifrån sig, som för att ytterligare ta avstånd från den. Hennes blick vandrade över rummet. Vita väggar, grått laminatgolv, blå gardiner. Bleka färger och sliten inredning. Hon hatade det lilla rummet, men det kunde hon aldrig säga högt. Sådan var hon bara inte, åtminstone inte när andra hörde på. “Det är så väldigt mycket man borde”, tänkte hon, “eller inte borde”. Och så kopplade hon ur telefonen, struntade för första gången i sitt 62-åriga liv i det där ordet och skrev in på datorns sökruta: “Enkel flygbiljett till Toscana”.