Topeliorden

Det går inte att bestämma över inspirationen. Den kommer när den kommer. Just nu är ett sådant tillfälle. Det är sent och jag gick egentligen och la mig för en timme sedan, men mitt huvud är fullt med tankar och idéer som måste ner i skrift nu, för somnar jag har jag glömt bort det mesta när jag vaknar.

I torsdags firade vi Topelidagen i skolan. Författaren Malin Klingenberg var festtalare och berättade lite om hur vardagen som författare ser ut. Talet var inspirerande, jag kände igen mig i vissa saker som hon sa och det fick mig att börja fundera. Hon berättade bland annat att som författare kan hon inte bestämma över sina egna arbetstider och jag känner igen mig i det. Jag är ingen författare, men jag skriver otroligt mycket och nästan hela tiden. Det är faktiskt bara så, att ibland får jag bara strunta i allt annat och sätta sig ner och skriva för att hjärnan är överfull med inspiration. Det är därför jag alltid har med mig penna och papper vart jag än far och ett skrivblock bredvid sängen ifall jag skulle vakna på natten och få en bra idé.

En annan sak som Malin sa var att texterna lever lite sitt eget liv och att man som författare inte har en aning om var historien kommer att sluta. Det har jag också varit med om. Det är så fascinerande att skriva en historia och inte ha en aning om hur det kommer att sluta. ”Det är som att läsa en bok, men otroligt mycket långsammare”, sa hon. Texten lever sitt eget liv, karaktärerna lever sina liv och som skribent är det enda jag gör är att skriva ner det som händer. Det är inte jag som skriver och hittar på historien. Det är historien som hittar på sig själv och jag är bara ett redskap som historien använder sig av för att bli nedskriven.

Mina texter lever sitt eget liv, det har de alltid gjort. Det är kanske därför som jag tycker det är så roligt att skriva. Historien far dit den själv vill, jag vet inte var den kommer att sluta och det är så otroligt spännande. Det är helt onödigt att försöka tvinga berättelsen i någon annan riktning än den som den vill fara i, för det går helt enkelt inte.

När jag började gymnasiet och vi fick våra första instruktioner för hur vi skulle skriva en essä var jag väldigt frustrerad. Instruktionerna vi fick bestod till stor del av ramar som vi skulle hålla oss innanför och de gjorde att jag kände mig instängd och begränsad. Jag kan ju inte tvinga min text att hålla sig inom de ramar vi fick ifall det skulle visa sig att min text bestämde sig för att gå utanför ifrågavarande ramar. De gånger som jag försökt motsätta mig textens vilja har alltid slutat med att jag sitter och stirrar på datorskärmen eller pappret för att allt jag skriver känns fel.

Förr vissa kanske mina tankar känns konstiga, om att berättelser får eget liv och att det inte går att tvinga en text i en viss riktning. (Jag vet inte om det här är något allmänt förekommande fenomen eller inte.) Men det är så det är när jag skriver. Förutom Malin Klingenberg jag hört andra författare säga samma sak. Förra året var Karin Erlandsson på besök till skolan och pratade om skrivande och hon pratade också om att hennes karaktärer får egna viljor. Samma sak händer när jag skriver. Det fanns mycket i det som Malin sa om författarskap som jag kände igen mig och jag undrar om det är meningen att jag ska bli författare någon gång i framtiden. Jag skriver nästan hela tiden och jag tycker det är så otroligt roligt. Mitt huvud är fullt med en aldrig avtagande ström av idéer på saker jag skulle kunna skriva.

Det är så underbart, jag ska aldrig sluta skriva!