Topeliorden

Och nu var det jul igen… Eller ja, åtminstone jullov. Igår 22 december, hade vi julfest på Topeliusgymnasiet.

Det hör till tvåornas uppgift att ordna programmet, så det har jag och min klass hållit på med i några veckors tid. Vi har planerat, övat och funderat samtidigt som skolan rullat på som vanligt med lektioner, läxor och prov. Det har varit roligt att planera samtidigt som det tagit en hel del tid och jag ibland funderat om vi kommer hinna.

Vi hann. Det var lite nervöst inför julfesten, hur det skulle gå och så, och jag tror att jag inte var den enda som var nervös. Men det gick bra och det blev en fin avslutning på denna skoltermin.

Det som jag personligen jobbat mest med inför julfesten är den dikt jag läste upp. Jag läste Tomten av Viktor Rydberg, men inte den vanliga versionen. Med hjälp av både mina föräldrar och mormor har jag översatt den till Oravaisdialekt. Det tog sin tid. Vissa rim var väldigt svåra att översätta och fortfarande få dem att rimma, andra var lättare. I slutet av detta inlägg finns dikten jag läste.

Nu är det över två veckor kvar tills skolan börjar igen. Nu får vi ta det lugnt och återhämta oss. Och i natt kom äntligen snön. Nu känner jag att det snart är jul.

Miidvinttänattins tchyylo e håål,

schäänona gnistrar å glimar.

Allihåop sååvär ii in ååsiidis gåål

juupt ondär miidnattstiiman.

Måånan an gaar siin tysta tuur,

snöön lyysär viit po grän å fuur,

snöön lyysär viit po taatchin.

Bara tåmtin e vetchin.

 

Staar täär så gråå me föusdörin,

gråå måot in viitan driivo,

skådar såm mang vintrar förr,

åpp måot måånans schiivo,

skådar måot skåojin täär grän o tall

draar kring gåålin siin mörka vall,

grobblar, fast it e läär bååt,

övär in ondäli gååt.

 

Föör handin siin jinom sjegg å håår,

skakar hovo å hetto –

”nej denhär gååton e alltfyr svåår,

nee ja iiss it jiss dähäär” –

slåår såm an pa, innåm kårt

tokodee tankar bårt,

gaar rontt å skådar så gåålin e fiin

gaar å shåovvar me sysslona siin.

 

Gaar ti förååd å reidskapshuus,

tchendär po all lååsin –

koddona dröömär i måånans juus

såmardrööman i bååsin.

Glöömär silan, piiskon å tööman

Pålle i stalli haar å drööman:

krobbon an luutar se övär

fylls me dåftand klövär.

 

Gaar ti stengsli fyr lamm å fåår,

siir, hor dem sååvär tär inn;

gaar ti hönsin tär toppin staar

stålt på siin höögsta pinn;

Karo i hondbåoits halm måår gått,

vaknar å viftar me svansin na småått,

Karo tåmtin siin tchendär,

tem e bärgandist bra vennär.

 

Tåmtin smyygär se sist fyr att skåd

huusbondsfåltji tchäära,

leng o vääl ha han märkt, att dem

haldär hans fliit i äära;

båånins kamrar han sidan po tåå

nalkas att skåd demdi sööt småå,

itt nain må he fytykk;

he e hans stöösta lykk.

 

Så har an siitt dem, faar å sån,

reid jinåm mang ledar

sååv såm båån; men varifråån

kåm dem hiid nedär?

Slekti fölgd  po slekti snaart,

blåmstra, åldradis, jick – men vart?

Gååton, såm it lååtär

jiss se, kåm så ååtär.

 

Tåmtin han vandrar ti ladons låft:

täär haar han båo å festi

höökt po skollan i höijis dåft,

näär svälons nesti;

no e vel svälons båoning tåom,

men til våårin me blaad å blåom

kåmbär hon nåo tibaak

fölgd o siin neepna maak.

 

Tå haar on allttiili ti kvitär åm

mang färdeminnen,

itt naa ennttå åm gååton såm

röör se i tåmtins sinne.

Jinåm in sprynjo i ladons vegg

lyysär måånan po gobbins sjegg,

striimon po sjeddji blenkkär,

tåmtin groblar å tenkkär.

 

Tyst e skåojin å nejdin all,

liivi tär uut e frosi,

bara fron fjärran o fåssins fall

hööss heilt sakta bruusi.

Tåmtin lyyss å, halft i drööm,

tykkär se höör tiidins strööm,

ondrar, vart ska an far?

Ondrar vann e tjelldon?

 

Miidvintänattins tchyylo e håål,

schäänona gnistrar å glimar,

allihåop sååvär ii in ååsiidis gåål,

juupt ondär miidnattstiiman.

Måånan han gaar siin tysta tuur,

snöön lyysär viit po grän å fuur,

snöön lyysär viit po taatchin.

Bara tåmtin e vaatchin.